I ett konstnärskök vid Mariatorget möter vi en mor och en dotter (Marie Alexis och Hanna Fritzsson) i den platsspecifika operan Hos oss. Foto: Rim och resonans
Recensioner [2012-10-02]

Glimmande skärvor ur stadens liv

Hos oss, fem musikdramatiska scener för en stad
Musik och regi:
Thomas Jennefelt
Libretto: Magnus Florin
Musikalisk rådgivare: Fredrik Malmberg
Produktionsassistent/kostym: Ebba Ulander
Scen: Lägenheter kring Mariatorget, samt en sal i Timmermansgården
Ort: Stockholm
Solister: Ulrika Skarby, Samuel Jarrick, Jessica Backlund, Conny Thimander samt medlemmar ur Vokalharmonin
Musiker: Mats Bergström, Karolina Ekdahl, Magnus Svensson, Henrik Löwenmark med flera
Länk: Hos ossTomas Jennefelt


RECENSION/OPERA. Med Thomas Jennefelts klara musiklyrik och Magnus Florins ögonblicksbilder riktas fokus mot några Stockholmsexistenser i operans form. Nummers Sofia Nyblom får en hisnande upplevelse av att kliva in i andra människors liv.

Åtta utsålda föreställningar av en nyskriven opera – det skulle få operachefer ens våga drömma om. Men när Thomas Jennefelt sätter musik till Magnus Florins ögonblicksbilder från skilda Stockholmsexistenser, och iscensätter dem i en rad olika lägenheter runtomkring Mariatorget på Södermalm, är publiksuccén ett faktum.

Visserligen är kammarkonserter och teaterpjäser ute i verklighetens tre rum och kök redan ett beprövat koncept. Men kanske är det just graden av pretention som omger operaformen, som gör att vi som publik blir så starkt berörda när vi bevittnar hur hur en psykopatisk stalker (Samuel Jarrick) tar sig in i en gravid kvinnas (Ulrika Skarby) vardagsrum för att tvinga henne med på en kärleksresa – medan hon besvärjer sin ångest med ramsan ”jag älskar min man och mina barn”. Eller den sorgsna sång till månen som klingar från en ensam kvinnas balkong (Jessica Backlund), innan hon vänder tillbaka till sovrummet för att sortera sina papper och kassar. Surrealistiskt är mötet med tre bröder som anklagar varandra för lögn i en källarlokal på Maria Prästgårdsgata, ackompanjerade av Henrik Löwenmarks likgiltiga syntorkester.

Sviten av löst sammanfogade scener upplevs starkt platsspecifika – poetiska reflektioner kring stadslivets melankoli och meningslöshet, utmejslade i Thomas Jennefelts klara musikaliska lyrik. Från rummet intill ett gråmålat konstnärskök hörs en osynlig orkester, ur vilken bara Mats Bergströms gitarr deltar som synlig partner i dialogen mellan en mor (Marie Alexis) och hennes dotter (Hanna Fritsson). En dialog sprängfylld av ömhet, och av det avstånd som stadslivet för in i människors liv.

Stark koncentration och närvaro bidrar till den hisnande upplevelsen av att kliva rätt in i andra människors liv. Bara slutscenen lämnar mig med en känsla av snopenhet – kanske för att önskan om en slutkör som sammanför alla trasiga öden inte uppfylls. Istället får vår uppsluppenhet, när allsången urartar i Lewis Caroll-inspirerad nonsensvers, ersätta drömmen om nåd. Vi blev ju trots allt bjudna på kalas, vi som kämpar för våra liv utan att någonsin mötas.

Sofia Nyblom

Share/Bookmark
Vilket betyg vill du ge föreställningen? (4 st)

För att sätta ditt betyg, för musen över Nummersymbolerna nedan och klicka på exempelvis symbol nummer 3 om du vill ge betyget 3.

1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars
Loading...
Tyck till!

Så här tycker Nummers läsare