Glimrande träd i genuint hantverk

Det är svårt att göra Det röda trädet på Folkteatern i Göteborg rättvisa i text. Det är ett säreget litet verk, som måste upplevas. Sammanfattningsvis kan det ändå beskrivas som friktionsfritt gränsöverskridande scenkonst, eller som en fullödig dramatisering av Shaun Tans underbara bilderbok. Den iscensätts med den största respekt för både original och publik, och berör ett tungt känslolandskap där ensamhetens stjärna lyser.

Cecilia Milocco är som gjord för det intuitiva scenspråk som regissören Lars-Eric Brossner har valt till berättelsen. Kanske är det hennes bakgrund som yrkesdansare som gör att hon så självklart får ihop ett lågmält teatralt uttryck med ett yvigare koreografiskt. Hennes orangehåriga flickgestalt är hur som helst precis som i förlagan en drömsk, närmast magisk figur. Samtidigt är hon en liten kafkalik skugga i för stor kostym, under vardagsdepressionens täcke.

Scenografen Sören Brunes har skapat en smart teaterbox, som tillsammans med musik, ljus och rörelse får beskrivas som genuint konsthantverk. Utgångspunkten är lådan med sina rörliga sidor, i vilken allt kan hända. Med hjälp av den bjuds publiken på finurligt berättande i många, abstrakta så väl som konkreta lager.

Ett elastiskt golv sänker sig obevekligt över flickan, när morgonen känns tung. Hennes ansiktet gör lätt groteska masker mot tyget, som i en dov mardröm. Senare sveper ett hav av bekymmer in i form av stora, lätta rullar. De väller in över livet och tvingar henne att sjunka ihop i en flämtande hög. Skrämmande dörrar döljer otäcka skratt, och världen slår dövörat till för den som visar sin lysande själ.

Efter en lång, imaginär resa får vi till sist se det röda trädet, som trots allt finns där och kittlar en lyckonerv. Berättelsen slutar i samma ton som den börjar, men med ett hoppfullt, rödglimrande tillägg.

Det röda trädet är ett verk med påfallande gränsöverskridande kraft. Det skulle kunna sättas upp var som helst för vilken publik som helst. Så blir det, varje gång scenkonsten vågar ta en smalare väg och tro på sin publiks intuitiva förståelse, oavsett ålder.