Maskeradbalen handlar om mordet på Gustav III 1792. Regissören Tobias Theorell har valt att iscensätta operan i en blandning av nutid och 1700-tal. Sidenskimrande dräkter dansar disco bland grälla ballonger i en grå industrilokal. Vackert, men menlöst. Vad är sensmoralen? Att man kan bli mördad även idag? Jag saknar en större idé.
Storyn är något ohistorisk redan från början. Den i verkligheten antagligen homosexuelle kung Gustav III (Andrea Carè) är i Guiseppe Verdis version istället passionerat förälskad i sin bästa väns fru, Amelia (Emma Vetter). När detta upptäcks går den svikne vännen med i en rebellgrupp som vill störta kungen. Den mystiska sierskan Ulrika (Susanne Resmark) berättar för kungen att han svävar i dödsfara, men Gustav skrattar bort hennes varningar och arrangerar istället en maskeradbal för att skingra tankarna. Där lyckas attentatsmännen sticka en kniv i honom. Innan han dör förlåter den osjälviske kungen alla inblandade.
Andrea Carè som den kärlekskranke kungen har en bärig och skimrande tenor som ger rysningar, liksom flera av Emma Vetters spjutspetsar till höjdtoner. Fredrik Zetterström som den bedragne maken går från klarhet till klarhet. Han verkar ha funnit några extra övertoner på sistone och de ger glitter deluxe till hans baryton. Susanne Resmarks spåkvinna har en respektingivande sälta i sin coola mörka röst. Från orkesterdiket strömmar välljud och det är en fröjd när solisterna på cello och flöjt låter sin smäktande musikalitet fylla salongen.
Agerandet på scen är inte lika musikaliskt, utan påminner mera om skolteater. Det är svårt att bli särskilt gripen av kärlekshistorien. En av de mest irriterande omotiverade operaklyschorna; daska kvinnor i backen, har klämts in även i denna föreställning. Här slängs för säkerhets skull både Ulrika och Amelia ner i golvet. Suck…
Scenerierna är snygga som i glansiga inredningskataloger, men utan dramatiska möjligheter. Här finns inga kontraster mellan ute eller inne, inget hemma eller borta, varmt eller kallt. Inga detaljer som skapar motstånd eller spänning. Sångarna står övergivna och vilsna i de stilrena, kala rummen. Snyggt, men trist.
Loading ...
