Nu iscensätter han ännu en tung teaterklassiker på Dramaten, och liksom med Köpmannen i Venedig gör han en förväntat oväntad dansteatertolkning. För att parafrasera affischören ur drömspelet: jag hade stora förväntningar på Mats Eks drömspelstolkning, men den var inte som jag hade tänkt mig den. Dock är jag, till skillnad från affischören, positivt överraskad.
Stora scenens ridå blir Agnes molnchar och i Rebecka Hemses rena, flätade framtoning stiger hon ner från himlen på Kungliga Dramatiska teatern, vars fasadbild tjänstgör som växande slott. Anslaget slår an som en blixt. Det här är teater, det är Strindbergs allra mest lyriska drama, men här handlar det uttryckligen om dagens verklighet. Vilket undertecknad blir synnerligen lyrisk av. Redan i inledningen läggs Malin Eks Modern bokstavligen på dödsbädden och utsätts för galghumoristiska upplivningsförsök av kockar och läkare. Agnes och Advokatens middag blir på samma vis moderniserat fattigmanskäk i form av blodpudding och fiskpinnar istället för originalets kål.
Den på förhand utlovade ”bollywoodmusiken” används i första akten med en globaliserande effekt på denna min absoluta favorit bland Strindbergs texter. Den som vid första ögonkastet och i de flesta regissörers nävar blir ett poem över existensen öppnar här med Mats Eks hjälp den magiska dörren för en skarpare, politisk tolkning. Genom ett konsekvent undvikande av Agnes bevingade och lite uppgivna nyckelreplik ”Det är synd om människorna” betonar Mats Ek att alla personers sak, i dramat och i verkligheten, är allas gemensamma angelägenhet. Här ska vi minsann inte ge upp! I Skamsund låter han kolbärarna dansa aggressivt likt ”polska rörmokare”. Ett genidrag där Yvan Auzely och Stalle Ahrreman gör en vrålstark duett till rapparen Immortal Techniques ”Poverty of Philosophy” och där budskapet ”I want a better life for my family” stör de nöjda solbadarna i Fagervik via tv-skärm.
Finalens fyra, oeniga dekanus har på samma uppdaterade vis blivit representanter för världsreligionerna och trots att Mats Ek haft ett hoppingivande uppsåt med sin tolkning kan föreställningen bara sluta i terror. För den har ju som sagt stark verklighetsanknytning. Officerns häst släpas mördad över scenen till ljudet av skott och granater. Den samlade känslan är likafullt kanon.
Loading ...
