Moment:teater lyfter knappast fingret i luften för att känna efter vad publiken ”vill ha”. Inte heller bugar man sig inför kulturborgarråd i hopp om fortsatt kulturstöd. De fortsätter snarare oförtrutet att varsamt vanvördigt dissekera, omtolka och presentera Anton Tjechov, August Strindberg och Henrik Ibsen i uppkäftiga och nyskapande uppsättningar.
I klassikerna finns det tidlösa stoffet som genljuder än idag. Inte minst den ena halvan av mänsklighetens förkärlek för krig och deras förmåga att rättfärdiga sig och sina mest bestialiska dåd. Det kan knappast berättas tydligare än genom Euripides 2 500 åriga tragedi Ifigenia.
Kung Agamemnon är villig att offra sin dotter för att få vind i sin flottas segel och därmed hämta hem den ”bortrövade” Sköna Helena från Troja. En anledning lika god som att skylla på risken för massförstörelsevapen för att kunna anfalla ett annat land.
It’s a man’s world. Manifesterat med KUK i stora vita versaler i scenens fond på vilka det projiceras slagfältscener genom historien. Från romarrikets fotsoldater till dagens ”humana” kryssningsmissiler.
Regissören Pontus Stenshäll, som även skrivit musiken till denna timslånga rockopera tillsammans med Simon Steensland, går tillbaka till teaterns vagga då enbart manliga aktörer — här är de sobert polotröjklädda —spelade och sjöng fram dramat iförda överdimensionerade masker.
Och det tar inte lång stund innan man anammat formen och glider in i konceptet där skådespelarna/musikerna spelar, sjunger och deklamerar med samma tyngd. Växlandes mellan sina masker och rollen som den kommenterande kören med vitsminkade nunor.
Musiken spänner från en slags uppfordrande 70-talsdoftande proggrock som skapar en politisk dimension medan deklamerandet, till stråk av österländsk klagande stämsång, fyller berättelsen med monumental smärta. Janina Rolfarts masker som först ter sig groteska med munnar som gapande sår blir allt mer uttrycksfulla under föreställningens gång.
Joakim Pålssons Ifigenia skriar hjärtskärande liksom Peter Mörlins olyckliga Klytaimnestra i kläm mellan barn och make. Peter Järns Agamemnons pragmatism klingar tommare och tommare men det skulle inte vara Moment om man inte smög in en liten pappersgubbe (var det Gunder Hägg?) på en pinne som budbärare och comic relief.
Det hela kan bokstavligen bara beskrivas som ett hjärteprojekt där fyra kreativa förmågor med mer än tusen strängar på sina instrument skapat en dramatisk pärla. Lika tajt skådespelarmässigt som musikaliskt. Kanske inte allas kopp te. Men när en teatergrupp så oförtrutet driver sin estetik till det yttersta vill jag möta det och tänja min fantasi så långt jag förmår.
Ps. Spoiler! I Moments snart aktuella uppsättning ”moment on ice” utlovas äntligen att publiken ska få vad den vill ha.
Loading ...
