Gökboet med Bounce på Dansens hus

Det är inte bokens sextiotal vi möter utan en samtida miljö där streetdansen symboliserar friheten medan den klassiska baletten gestaltar normalitetens tvångströja. Och visst fungerar det, samhällets syn på avvikare har ju trots allt inte förändrats mer än kosmetiskt. Är man litet för sexuellt lössläppt och har svårt att inse sina begränsningar som dramats huvudperson McMurphy blir man lätt klassad som psykiskt störd eller kriminell. Fredrik Rydman fångar det gränslösa i Murphys gestalt genom sitt expansiva rörelsespråk och en okuvlig energi som drar med sig inte endast medpatienterna utan även publiken.
   Men han finner sin ”överman” i Teneisha Bonner som med knivskarpa rörelser formar Syster Ratched till en benhård översittare. Hon håller sina patienter fångade i ett tillstånd där tidsflödet stoppats upp och blivit en cirkelrörelse. Ett tillstånd som får fysisk form i den nattliga scen då dansarna, oavsett hur komplexa och mäktiga deras rörelser än är, inte förmår ta sig bort från sina sängar.
   Scenografi (Per A Jonsson) och ljusdesign (Palle Palmé) skapar en suggestiv stämning kring dansen som gestaltar skeendet så tydligt att även en person som inte läst boken (eller sett filmen) kan följa med. Men Bounce borde nog låta den starka slutscenen få tid att sjunka innan applåderna brakar loss, som det nu är känns slutet litet för abrupt.