Det är middagsdags för de över fyrtio artisterna i ensemblen. Moomsteaterns tretton förståndshandikappade skådespelare har i Speciells Evangelium fått sällskap av en stor mängd etablerade skådespelare, sångare, dansare och musiker. Hela sjutton nationaliteter finns representerade och volymen är hög i matsalen.
Gonza hugger en bulle och en cola innan vi går in i ett litet rum där vi kan prata mer ostört. Hans mobil ringer direkt. Kroppsspråket är yvigt, och självklart har han de rätta hiphop-attributen; pösiga jeans, svart linne, gympadojor, träningsjacka och ett smycke runt halsen.
Det är hektiskt just nu. Stundande premiär för musikalen och i mars kommer debutalbumet från Gonzas band, Advance Patrol. Men han avslutar snabbt telefonsamtalet, slår sig ner i soffan, breder ut armarna och bjuder på ett stort leende. Vårt samtal kan börja.
Hur hamnar en rappare på Moomsteatern?
– Jag läste faktiskt om det i tidningen och tänkte att det lät kul. Bara ett tag efter så ringde kompositören Jan-Erik Sääf upp mig. Han frågade om jag ville komma på intervju. Självklart svarade jag ja. Han hade hört att jag spelat teater tidigare i pjäserna Natten före skogarna och Malmö City International. Att ha med en rappare lockar visst de nya regissörerna…
Vilken är din roll i musikalen?
– Jag spelar Eddie, en folkets man. När regeringen har möte så klagar han med en rap. Han är också tillsammans med en tjej som ska ha barn och när det talas om att manipulera bort blattegenerna, då säger han stopp. Egentligen så spelar jag bara mig själv, fast jag överdriver lite. Det brukar vara så. Fast det vore kul att få göra en annan karaktär någon gång. Det hade ju blivit en större utmaning.
Finns det något budskap?
– Ja, att alla behövs. Att vi alla är lika fast olika. Jag hade aldrig träffat någon förståndshandikappad tidigare. De tänker inte så mycket utan går på känsla. Jag känner att jag har mycket att lära från dem.
Speciells evangelium bygger ju på Jesushistorien. Har du läst bibeln?
– Nej, det har jag inte. Historien om Jesus är fin, men jag vet inte om jag kan tro på det. Jag gillar buddhismen och Dalai Lama. Hans tal om inre rikedom och inre styrka.
Går du själv mycket på teater?
– Nej, inte nu. Men jag gick en del när jag var yngre med mina föräldrar.
Varför tror du teatrarna ibland har problem att locka ungdomar?
– För oss är filmen starkare och enklare att förstå. Teater är kluddigt för hjärnan. Man måste tänka mer på teatern än när man ser en film. De flesta vill ha det enkelt.
Du är född i Chile, men uppväxt i Malmöförorten Lindängen. Hur är det att tillhöra två kulturer?
– Jag flyttade till Lindängen från Chile när jag var exakt sex år. Jag kommer ihåg det, för jag fyllde år på planet. Sedan dess har jag bott kvar. Jag ser det som positivt att vara mellan två kulturer. Jag har ju gått i svensk skola och fick min identitet här. Det är skillnad med till exempel min pappa.
Varför började du med hiphop?
– Det handlade mycket om att söka en identitet. Vi var ett gäng som hängde tillsammans på fritidsgården och satt hemma och kollade på MTV. Vi såg på de coola som spelade aggressiv hip hop och kände att det var ju vi, fast vi var i Sverige. Musiken blev faktiskt min räddning.
Hur menar du?
– Jag var inne på fel spår i livet. Det var när mina föräldrar gett mig utegångsförbud som jag började skriva texter. Jag satt hemma istället för att springa ute, skrev låtar och lugnade ner mig.
Du ska snart ut och hålla föredrag i skolorna. Berätta!
– Ja, det stämmer. Jag ska väl snacka lite om mig själv, ungefär som jag gör med dig nu. Men egentligen är jag väl inte den bästa förebilden. Jag är inte ond, men det är klart att jag har gjort och gör en del dumma grejor.
Måste du tänka mer på hur du handlar nu när det finns ungdomar som ser upp till dig?
– Det är klart att jag måste ta hänsyn till det. Jag minns själv när jag var yngre och hur jag såg upp till Dogge i Latin Kings och ville vara precis som honom. Men det kan också bli lite för mycket med fansen ibland. De ska veta så mycket, till exempel om jag har flickvän och så.
Har du flickvän?
– Nej, det tog faktiskt slut för en månad sedan. Vi hade varit tillsammans i tre år så det kändes ensamt först. Men nu är det bättre. Jag kramar mamma istället.
Du gjorde ju låten ”Tonårstankar” med Lilleman. Är ni kompisar?
– Ja, han är som min lillebrorsa. Vi träffas varje dag. Jag ser så mycket av mig själv i honom. Han hamnade liksom jag på fel väg och kom till mig för att få hjälp. Jag har lärt honom allt jag kan. När jag berättar för honom så upptäcker jag själv nya saker.
Till sist. Hur fick du namnet Gonza Blatteskånska?
– Varför ska man rappa på engelska? Det är inte vårt modersmål och det går ju knappast att tävla med Eminem. Dogge och Petter rappar på stockholmska, men det kändes inte rätt för mig. Så jag började rappa på mitt sätt. Men när jag tänkte efter så var det inte skånska. Det var blatteskånska. Gonza Blatteskånska – det lät bra!
Loading ...
