I Liliths lokaler har Belleveaus Brooklynlägenhet replikerats. Och ”bakgården”, där ”kyrkan” har sina sammankomster, är en installation med skjul, staket och träd. En iscensättning av en social situation – församlingsmötet – som konstprojekt. Under en veckas tid blir det gudstjänster varje dag, med summerande avslutning söndag 14 mars.
Temata behandlar olika samtidstypiska tillstånd som berömmelse, besatthet, narcissism och bekännelse. Men först måste vi begrava ironin – som givetvis är klädd i svart – och hölja henne i blommor för att med rena sinnen kunna ta emot budskap som ”All of you people are human beings (…) then why all the crying and hullabaloo”.
Barnatro ingår tyvärr inte i de utvalda psalmerna, framförda på tramporgel, men förtröstansfull naivitet är förstås ironins absoluta motsats. Den teatrala magin erbjuds som profant substitut för heliga mysterier.
Det är lite svårt att ta denna mycket amerikanska postironi på allvar, när Belleveau leder mässan som prästinna i chiffong och trikå, och med officianter som instruerar menigheten om vikten av att öppna munnen i sann häpenhet över tillvarons simplaste mirakel.
En annan predikant föreläser om olika definitioner på ironi: den humanistiska föreläsningen som substitut för uppbygglig predikan i evangelisk gudstjänstordning. Nattvard blir det också, med rökt kött istället för oblat: inga fusksymboler här inte.
Utgångspsalm blir Alanis Morisettes Irony.
Belleveau har givetvis en poäng i att ironin är ett gissel som förhindrar uppriktig förundran, inte minst i intellektuella konstsammanhang. Men jag behåller nog citationstecknen, dessa den spefulla ironins markörer, runt ordet ”kyrka” trots allt.
Loading ...
