Göteborgs stadsteater: Cooking with Elvis

Cooking with Elvis är en lättviktig in yer face-epigon. Alla ovanstående genreinslag ingår således, dock utan att förvandlas till spännande dramatik.
Tvärtom är Lee Halls mörka komedi från 1999 en rätt tunn historia; ett skruvat familjedrama med en obligatorisk uppgörelsescen mellan mor och dotter på slutet.
   Hela första akten letar därför jag välvilligt efter något mer under den förutsägbara ytan. Är det en politisk satir över västvärldens bulimiska förhållningssätt till mat och kärlek? En allegori över de inneboende kannibaliska mekanismerna i alla mänskliga relationer? En pastisch på brittisk rom com och arbetarklassromantik?
   Njäe. Problemet är snarare att Cooking with Elvis, som pjäs betraktat, inte tycks vilja vara mer än just kul, mörk och salongsprovokativ. Personligen har jag svårt att nöja mig med det. Det räcker liksom inte med ett gäng gamla Elvisörhängen och fyra skickligt utmejslade rollporträtt, när texten saknar ordentligt hull på benen. Skådespelarprestationerna är dock imponerande, det måste framhållas. Inte minst Daniel Larssons gestaltning av Stuart, den lika delar bortkomne som sexuellt företagsamme Stuart, och Caisa-Stina Forssbergs hudlösa porträtt av 14-åriga Jill. Och det räcker å sin sida rätt långt.