Göteborgs stadsteater: Ett dockhem

Som i en medeltida moralitet introduceras rollfigurerna en och en – till och med scenografiska detaljer, som till exempel den ökända brevlådan, får en presentation. Det hela sker med underbart lekfull ironi.
   Maerlis prolog skapar distans till 1870-talets sociala regelverk och frigör rollfigurerna i tid och rum. Noras korta kjol och Torvalds laptop blir självklara element i den här miljön, liksom att barnflickan är från något för Nora okänt afrikanskt land.
   Så med ett öga ut mot salongen öppnar Nora och Torvald sitt familjealbum för oss: Små tablåer av vanställd familjelycka. Tempot är högt och citationstecknen duggar tätt kring replikerna – en del av Torvalds stolligheter går helt enkelt inte att säga rakt ut i dag. På samma sätt fungerar halvmaskerna i föreställningen, de åker på när privatgrälet övergår i demonstration av inövade könsrollsmönster.
Ändå slås jag av hur lätt 1870-talets Torvald passar in i Robin Stegmars moderna bankkarriärist – mycket lite tycks ha hänt sedan Ibsens tid. Hanna Bogrens Nora är mer en produkt av dagens ambivalenta kvinnoideal, dockaktigheten en medvetet vald strategi som därför också verkar lättare att skaka av sig i slutscenerna.