Göteborgs stadsteater: Idioten

TIPSET. Att se Idioten av Dostojevskij är som att äta något riktigt fiberrikt. Föreställningen tar lång tid att smälta. Flera dagar efteråt funderar jag fortfarande på vem huvudpersonen Furst Mysjkin egentligen är.

Fjodor Dostojevskijs roman Idioten är en riktig tegelsten. Jag läste boken en sommar för ett par år sedan. Då tyckte jag att Furst Mysjkin var en omständlig och vagt irriterande person. Velig. Jag vågar inte säga vad Johan Gry tycker om Fursten men han ger Mysjkin en entusiastisk men lätt överspänd stil redan i öppningsscenen. Klädd i hatt och rock sitter han på ett tåg på väg till S:t Petersburg. Han är på väg tillbaka till Ryssland efter en period i Schweiz där han har varit för att försöka bli frisk från sin sjukdom, vagt beskriven som skakningar och nervösa besvär. Mitt emot Mysjkin i kupén sitter en annan man, Parfon Rogozjin. De två följs sedan åt i S:t Petersburgs societetsliv där de blir rivaler om samma kvinna.
Idioten är ingen enkel historia. Precis som boken passerar delar av Stadsteaterns uppsättning utan att jag har möjlighet att riktigt förstå och smälta intrycken. Jag tycker helt enkelt att Idioten och människorna omkring honom beter sig märkligt. Dostojevskij hade uppenbarligen andra referensramar än jag (märkligt vore det väl annars med tanke på att han levde 1821-1881). Därmed inte sagt att Idioten är ointressant. Flera dagar efteråt ser jag fortfarande Johan Grys furste framför mig, lustigt vankande över scenen i knästrumpor, hatt och rock. Som det står i programmet: En galen helgongestalt eller en vis dåre?

Anna Werner