Göteborgs stadsteater: Stitching

Tillsammans med bland andra Sarah Kane och Mark Ravenhill representerar Anthony Nielson en grupp unga manusförfattare från Storbritannien som skriver så kallad ”In-yer-face-dramatik”. Med andra ord pjäser som känns som en käftsmäll, aggressiva och provocerande och omöjliga att ignorera. Ofta innehåller handlingen våld och sex.
   Stitching handlar om ett par som förlorat sitt barn. De har inget konventionellt språk för att hantera sin förlust. Det finns ingen tröst att hämta i orden. Paret rör sig på alla sätt i en torftig miljö. Väggarna är grå, den skitiga diskbänken har en central plats. För att nå varandra börjar de spela ett sado-masochistiskt rollspel. Hon spänner fast honom, de tvingar in en dildo i varandras kroppsöppningar, de pratar om rakblad och tidelag.
   Är detta ett trovärdigt sätt att hantera sorg? Jag vet inte. Inför premiären fick Göteborgs stadsteater en del kritik för att man väljer att sätta upp en pjäs med sånt uppenbart löpsedelsmaterial. Ett sätt att locka publik? Kanske. Men om den sado-masochistiska rekvisitan gör mig lite äcklad, så blandas den känslan med en uppriktig ömhet och ett äkta intresse för de trasiga personerna på scenen. Skådespelarna Hanna Bogren och Robin Stegmar spelar imponerande bra. In-my-face – verkligen.