Göteborgsoperan: Skönheten och odjuret

På Broadway har Skönheten och Odjuret gjort storartad succé. I Göteborgsoperans tappning blir den sedelärande utvecklingshistorien om den fördomsfria oskulden, som ger sig i lag med en godhjärtad men vresig best, en rätt styltig grej.
   Ingen skugga må falla över ensemblen, de gör sitt bästa – särskilt Jonas Åhnberg och Helena Holmberg gör fina insatser. Men konceptet? Nej, jag köper det inte. Som scenupplevelse är Skönheten och Odjuret både utdragen (hur många sega ballader kan man egentligen proppa in i en och samma pjäs?) och lång.
   Framför allt är det platt så det förslår. Inga höga bensparkar eller glittriga dansnummer i världen kan nämligen ta igen den tecknade filmens fördelar: förmågan att dränka sin egen banalitet i charm och virtuosa bildlösningar.
   Som äta-en-bit-mat-och-se-en-trevlig-musikal-musikal fungerar dock Skönheten och Odjuret hyfsat bra.
   Som musikal i största allmänhet är den en av de tråkigare.