Göteborgsoperans balett: Manifesto

Kvällens höjdpunkt är den nyskapade baletten J. Edna and Mother Tolson av koreografen Javier De Frutos till musik av Michael Daugherty. Verket kan beskrivas som ett möte mellan Balanchine och Tennessee Williams i en postmodern drinkmixer. Rätt fragmentariskt med andra ord. Men fragmenten, där man hittar spår av klassisk balett, Hollywood, citat av J Edgar Hoover och ryska folksånger, är så finurligt sammansatta, både koreografiskt och musikaliskt, att en ny helhet uppstår. En helhet som får en tydlig tidsram och därmed blir en del i ett större sammanhang genom scenografin som anspelar på kalla krigets amerikanska femtiotal med ett tydligt utanför och innanför – och som väcker frågan hur kommer man ut om man vill in?
   Verket dansas med frenesi och entusiasm av kompaniet som också tar sig an de övriga baletterna, Artifact II av William Forsythe och Raptus av Nacho Duato på ett imponerande sätt. Artifact II kan ses som ett furiöst försök att avslöja den klassiska balettens sanna natur genom att driva dess formspråk till en sådan extrem punkt att det sönderfaller i sina mest brutala delar. Tack vare att de fem solisterna förmår attackera den komplexa koreografin på ett helt respektlöst sätt uppstår ett slags brutalbalett vars våldsamhet understryks av ridåns upprepade kraschlandningar mot scengolvet och violinisten Nathan Milsteins furiösa tolkning av Bachs Chaconne.
   I den mörka Raptus glänser Tyler Gledhill och David Wilde i en sensuell duett och Patrick Migas i verkets suggestivt mytiska soloroll.