Du tar över en teater som under många år drabbats av nedskärningar. Den senaste kom i våras med omfattande uppsägningar. Från årsskiftet består ensemblens fasta konstnärliga personal av bara två skådespelare och två musiker. Hur ser du på att ta över efter ett sådant stålbad?
– Jag kan tänka att det är skönt att jag sluppit vara med under stålbadet. Jag förstår att medarbetarna har haft det jättejobbigt under lång tid och att de känner sig överkörda. Sådana situationer är svåra både för dem som får gå och för dem som blir kvar. Men även om det som hänt har varit jobbigt finns det en potential i att vi nu gör en nystart.
Många ser förändringen som ett tecken i tiden då ensembleteatrarna förvandlas mer till produktionsbolag med korttidsanställda. Vad tycker du om den utvecklingen?
– Jag är en ensemblemänniska och jag menar att ensemblekänslan bygger på att medarbetarna känner sig delaktiga och lyssnade på. Men jag tror inte att det förutsätter att alla är fast anställda. Det måste kunna finnas en rörlighet också, så att man inte nöter ut varandra. Det kan finnas olika längd på kontrakten, men de ska helst vara längre än pjäskontrakt.
Vad har du för vision för Teater Västmanland?
– Visionen kommer jag att formulera tillsammans med de anställda på teatern. Men jag bär med mig en konstnärlig profil som säkert kommer att prägla teatern. Jag är en gränsöverskridande konstnär och har sysslat med teater, cirkus, opera och dans. Jag är nog mer en scenkonstnär än en teaterregissör i traditionell mening.
I höst satsar Teater Västmanland stort på en uppsättning som kort och gott heter Föreställningen och bygger på fem Molièrepjäser. Kommer du att följa det arbetet?
– Just nu arbetar jag i Malmö. Därför hinner jag inte följa produktionen så mycket på Teater Västmanland, men jag ropar små ”hurra” från Malmö. Jag tror att föreställningen blir en bra avslutning för den gamla teatern. Ensemblen får samla ihop sig och satsa på detta, som också verkar bli ett sorts politiskt uttalande.
Under några år har teatern haft en särskild ungdomsteater – Unga Teater Västmanland – som inte heller finns kvar efter årsskiftet. Hur ser du på behovet av en särskild barn- och ungdomsteaterensemble?
– Jag tror att teatern är för liten för att ha två delar, med varsin produktionsenhet. Det är viktigt att spela för både barn, unga och vuxna. Men en del av de konflikter som varit har handlat om uppdelningen mellan barn- och vuxenteater. Jag tror att man som konstnär vinner mycket på att röra sig mellan dem och byta målgrupp ibland. Så har jag arbetat och det har gett mig mycket.
Loading ...
