Bok- och biblioteksmässan i Göteborg är en av Sveriges viktigaste kulturella händelser under året, och i hotellbaren Park Aveny på paradgatan Kungsportsavenyn frotterar sig deltagarna nattetid. Att mässan aldrig tidigare, mig veterligen, har fungerat som skådeplats för en pjäs är därför underligt. Stoff finns här i överflöd.
Detta har Dramatens husdramatiker Lucas Svensson också upptäckt, även om hans pjäs faktiskt lika gärna kunnat utspela sig i Flen med DM i konståkning som kuliss. Det är människorna som är i fokus, inte platsen. I två akter och med tre års mellanrum följer vi en familj med bihang, deras uppgång och fall.
Allan Svensson och Carina M Johansson. Carina M Johansson och Allan Svensson. Ja, det är värt att upprepas. Det är dessa två som spelar skjortan av resten, trots att övriga ensemblen gör utmärkt ifrån sig, speciellt Fredrik Evers som den olycklige men tappre bibliotekarien som försöker lappa ihop sig själv och sitt äktenskap.
Svensson gestaltar Martin, en cynisk tv-producent med stort sug efter berusningsmedel i form av såväl droger som förbjuden kärlek. Hans drypande livsvisdom levereras gång efter annan med lika delar frustande överårig tragik och finstilt humor.
Johanssons Ell, framgångsrik bokförläggare med amerikanska anor faller ”lika hårt som de båda tornen på Manhattan”. Johansson ger hennes trasighet ett så avskalat ansikte att det är genuint smärtsamt att se. Varje liten rörelse, varje ryck i mungipan andas hårt slagen hjälte och det är inget annat än mycket imponerande skådespelarkonst.
Sven Dahlbergs scenbild är ett Colosseum av spånskivor. Roterande, på höjden, med luckor, och som ridå inledningsvis: också spånskivor. De skapar en stillhet som väl matchar skådespelet. Att det också förekommer barmöblemang är väl överflödig information.
Vissa scener i andra akten kunde mått bra av att strykas ner betydligt, den tenderar att bli väl utdragen här och där. Men sammantaget är Park Aveny ett stycke välskriven, välregisserad och mycket välspelad samtidsdramatik.
Och jag kan hursomhelst inte minnas när jag skrattade så här mycket på stadsteatern senast. Med detta bitterljuva skratt i halsen strosar jag sakta förbi baren Park Aveny på väg hem i oktoberkvällen.
Loading ...
