Ett gotländskt amatörteatersällskap generalrepeterar farsen I bara mässingen med den inhyrda, mycket arrogante regissören (Andreas Nilsson) från fastlandet. De är långt ifrån redo för morgondagen premiär. Mrs Clacket (Lena Bogegård) ser fram mot en lugn kväll med sardiner och en tv-såpa i det hus hon städar. Men husets skatteflyende ägare (Lennart Bäck och Anna Jankert) dyker oväntat upp, liksom ett vänsterprasslande par (Evert Jansson och Tove Vahlne) och en inbrottstjuv (Bengt-Åke Rundqvist). Alla tror att de ska ha huset för sig själva. Mrs Clacket får några syrliga tillrättavisningar av regissören. Så börjar Rampfeber på Gotlands länsteater.
Regissören Thomas Sundström sätter upp engelsmannen Michael Frayns succekomedi från 1982 som i original hette Noises off. Den har spelats för fulla hus i West End i London och även filmatiserats av Peter Bogdanovitch med Michael Caine i huvudrollen. Rampfeber må vara ett säkert kort, men det är en pjäs som kräver mycket av både ensemble och scenograf. Och det ska sägas direkt – uppsättningen är mycket lyckad. Publiken har roligt och skrattar högt redan från början. En bidragande orsak är alla uppskattade gotländska referenser – ”Nu måste vi öka tempot, annars hinner Fåröborna i publiken inte med färjan”.
I farser ska det smälla mycket i dörrar. I I bara mässingens scenbygge finns det hela åtta stycken på två våningar och skådespelarna tar sig på ett mästerligt sätt in och ut genom dem utan att krocka – ibland kryddat med sexskämt av typen ”Jag får inte upp den, dörren alltså”.
Skådespelarinsatserna är överlag övertygande. Länsteaterns veteran, Lena Bogegård, gör en fantastisk prestation som den virrige Mrs Clacket och Lennart Bäck, också han med sedan starten 1995, är obetalbar i sin dubbelroll som vidrig skatteflykting respektive snäll shejk med en överdriven spelstil som skulle få Jarl Kulle att framstå som mesig. Andreas Nilsson gestaltar en halvt misslyckad regissör som möjligen skulle kunna få sätta upp Othello på en stor scen om detta amatörgäng gör succé. Han blir mer och mer cynisk under föreställningens gång och ger en inblick i hur en regissör är beredd att gå över lik för att promota den egna karriären.
I andra akten går komiken på högvarv – pjäsen i pjäsen har varit ute på landsbygdsturné och vi får se den kaosartade avskedsföreställningen. En flaska whisky, som går runt bland aktörerna, bidrar till sammanbrottet. Den unga bimbon Mirca, suveränt spelad av Tove Vahlne, är den enda av amatörsällskapets aktörer som klarar av att leverera replikerna exakt på rätt ställe. Det är bara det att scenografin är förändrad och fel personer är på scen. Som scenarbetaren Johny (Mats Sundberg) säger ”det här börjar lika en fars!”.
Jag förstår att Rampfeber har kallats en av värdens roligaste pjäser. Metaidén att ett teatersällskap spelar en fars som handlar om ett amatörteatersällskap som spelar en fars leder till många komiska förvecklingar och ger gott om möjligheter att driva med amatörism utan att det blir elakt.
Men Rampfeber pekar också på några viktiga frågeställningar som gäller teater i allmänhet. Hur mycket kan en regissör styra sin ensemble innan det blir ren despotism. I I bara mässingen tänker regissören mest på sin egen karriär. Amatörskådespelarna däremot ger uttryck för äkta ambition. De vill utvecklas och förstå något om livet genom sina rollkaraktärer.
Loading ...
