Mor Kurage, huvudpersonen i Bertolt Brechts pjäs, är handelskvinnan som lever gott på det trettioåriga kriget, men också förlorar sina tre barn till det. Med sin vagn drar hon bakom fronten för att kränga varor till soldater och bönder. Alltid beredd, alltid på flykt.
I Martha Vestins uppsättning får vi bokstavligen följa med henne på färden. Mor Kurage, som Helsingborgs stadsteater i samarbete med amatörskådespelare från Sommarteater i Krapperup gör den, är en dramatisk och musikalisk vandring bland Fredriksdals gamla stadskvarter och bondgårdar. Ett lätt duggregn präglar premiären och det är inte svårt att leva sig in i denna stretande kvinnas vedermödor då novemberfukten tränger in genom kläderna, grisarna sprider sina dofter och korna råmar i mörkret från en närbelägen hage.
Martha Vestin har regisserat strapatspjäser i nordvästra Skåne sedan slutet på 90-talet. Andra konstnärer, som till exempel duon Bogdan Szyber och Carina Reich, har arbetat med platsspecifik scenkonst ännu längre. I dag har det blivit något av en trend med den här typen av scenupplevelser; det blir allt svårare att få vara ifred i salongens mörker. Rätt som det är förväntas vi halsa champagne, pilla in fingret i en apelsin eller svara ja och nej på pikanta frågor. (Läs Nummers spaning om interaktiv teater här).
I jämförelse med mer tekniskt raffinerade vandringar, som till exempel Lundahl och Seitls Proscenium (läs Nummers recension här) är Mor Kurage en förhållandevis traditionell uppsättning. Vi promenerar mellan sex spelplatser där vi får följa den linjära berättelsen uppbruten av Sven Kristerssons (nyskrivna) och Paul Dessaus (original-) musikinlsag, som på brechtianskt vis bryter illusionen.
Jag trivs på den här promenaden, men utemiljön, mörkret och väderleken gör att ensemblen har en del att slåss med. Det krävs röstresurser för att överrösta blåsten och visst överspel för att nå ut även till eftersläntrarna. Mor Kurage bjuder således inte på något sceniskt finlir; till viss del kanske man har satsat mer på vandringen än på gestaltningen. Som allra mest suggestivt blir det då man frångår texten och lägger till sceniska moment även längs vandringsvägarna.
Men, som självklar fokuspunkt gör Anita Nyman gör ett starkt, övertygande och också rörande porträtt av Mor Kurage själv, kvinnan som tvingats bli hård av kriget och inte har råd att vara sentimental. Hennes återhållna sorg märks i varje fåra i hennes ansikte och det är en gestaltning jag bär med mig även då jag efter två och en halv timmes närkamp med fru November åter befinner mig i torr och varm trygghet på ett hotellrum.
* Denna text är en något bearbetad version av Anna Hedelius recension i SVT Kulturnyheterna.
Loading ...
