Finn Poulsen, med ett förflutet på Upsala Stadsteater, Riksteatern och Backa teater, ligger bakom detta unika projekt. Under den gångna helgens teaterdagar i Hallunda berättade han och skådespelaren/regissören Harriet Nordlund om sitt arbete.
I begynnelsen, eller i alla fall sedan Gottsunda centrum byggdes för 25 år sedan, var en teaterlokal. Där huserade amatörteaterföreningen Bikupan tills kommundelen inte längre hade råd att betala hyran till det kommunala fastighetsbolaget. Lokalen övergavs och stod och längtade efter en ensemble i hela tre år innan Finn Poulsen 1998 fick pengar från Uppsala kommun för att starta ett treårigt teaterprojekt.
Tre är också benen verksamheten numera vilar på – professionell barn- och ungdomsteaterverksamhet i regi av Finn Poulsen, Bikupans amatörteaterverksamhet samt öppen teaterundervisning där en teaterpedagog håller i trådarna.
Finn Poulsens vision var redan från början att skapa en förortsscen, dit barn och ungdomar från hela Uppsala kunde komma och se konstnärligt hög teater med sina lärare. Det var hans sätt att dra sitt strå till stacken för att arbeta bort fördomar om invandrare och förortsghetton.
Numera har teatern en fast anställd styrka på tre skådespelare – halvsamiska Harriet Nordlund, skånskfödda Camilla Nyberg Waller och iranske Masoud Rayegani. Lägg till detta den danske ledaren Finn Poulsen och den etniska mixen är komplett.
– Det är viktigt att fundera kring hur teatern ska se ut om den någonsin ska kunna spegla det Sverige som är här för att stanna – ett Sverige där människor faktiskt har olika utseenden och brytning, säger Finn Poulsen.
Den enda folkteatern
Föreställningarna spelas huvudsakligen dagtid och eleverna på Uppsalaskolorna kommer in gratis. Dessutom ger kommunen kraftiga resesubventioner för att eleverna ska ha råd att ta sig till teatern.
– Jag vågar påstå att den enda sanna folkteatern är den som visas i grundskolan, säger Finn Poulsen. Det är där vi har möjlighet att nå alla – oavsett etnisk eller social bakgrund.
Drygt en handfull uppsättningar har det blivit sedan projektstarten. Under spelperioden av John Millington Synges Ritten till havet (vilken döptes till Hästar och ett hav i Gottsundas version) gick skådespelarna på Finn Poulsens initiativ ut i skolklasserna för att träffa de elever som sedan skulle sitta i publiken.
– Jag var skeptisk till idén från början, berättar Harriet Nordlund. Men sen förstod jag hur viktiga besöken var för att barnen skulle känna sig hemmastadda när de kom till teatern.
– De som vill arbeta för barn måste också se vilken verklighet de har i skolan, tillägger Finn Poulsen.
Möten bortom språket
Fjolårets uppsättning av Tungt gräs (Tomas von Brömssens och Lars-Eric Brossners dramatisering av Barbro Lindgrens bok) var ett samarbetsprojekt med barnteatern TJUZ i S:t Petersburg. Ensemblerna spelade pjäsen på varsitt språk och gjorde gästspel på varandras teatrar. Under ryssarnas besök i Sverige spelades dessutom en tvåspråkig föreställning där halva ensemblen var rysk och halva svensk.
– Det var berusande, minns Finn Poulsen. Trots att skådespelarna inte förstod vad de sa till varandra var det så tydligt att de möttes i sina repliker.
– Sexåringar lever hela tiden i en värld där de inte förstår språket, tillägger han. Med barnteater måste man kunna förmedla något som ligger bortom orden.
Under våren spelas Hedda Gabler i en bearbetning för ungdomar. En frisk föreställning (också spelad under Teaterdagarna) där Hedda avfyrar fyra skott på sin pistol redan i pjäsens öppningsscen.
– Så är det gjort, skrattar Harriet Nordlund som regisserat föreställningen.
Osäker framtid
Vid årsskiftet fick teatern regeringens uppdrag som nationell barn- och ungdomsteater, vilket bland annat innebär ett stöd på en miljon kronor årligen i tre år. Men det treåriga avtalet med Uppsala kommun går ut sista december 2000, så framtiden är ändå oviss för Gottsunda teater. Finn Poulsen är trots detta inte överdrivet bekymrad.
– Det var vårt eget förslag att kommunen inte skulle ge oss ett evigt åtagande utan ett projekt som utvärderas varje år, berättar han. Faran med institutionsteater är att man gör teater bara för att man har en teater.
– Kulturpolitiken ska vara till för publiken, inte för att hålla liv i kulturarbetarna – det är viktigt att komma ihåg.
Loading ...
