Konstnären Francisco Goya (1746–1828) har kallats den första krigskorrespondenten, på grund av sina dokumentära bilder från Napoleonkrigen. Men han försörjde sig också på att måla smickrande porträtt av kungar och adel.
Det är detta dubbelliv som nu blivit opera, i form av små tablåer ur Goyas liv. Hans hustru Josefa dyker upp, föder barn och försvinner. En storinkvisitor dyker upp, ställer frågor och försvinner. Kungafamiljen dyker upp, beställer tavlor och försvinner.
Replikerna består ömsom av plågsamt övertydlig undertext och ömsom av surrealistiska små dikter. Men det är naturligtvis den nyskrivna musiken av Daniel Börtz, erfaren operatonsättare med verk som Backanterna och Marie Antoinette i bagaget, som står i fokus denna urpremiär.
Och den är för det mesta en ren fröjd att lyssna till. Balansen mellan sång och orkester är helt perfekt och den suggestiva och effektfulla musiken lyckas, samtidigt som den tar mycket plats, också elegant underordna sig helheten. Insprängt i dramatiken finns också stunder av musikalisk humor, som i första aktens lilla ”duett” mellan Henric Holmbergs talade monolog och ett par kastanjetter.
Scenografin är också kongenial, färger och ljus skapar bilder som skulle kunna vara tavlor av Goya. Flera av sångarna är i toppform, Michael Weinius gör en förvånansvärt rolig kung och Ann-Marie Backlunds platinaröst fyller drottningens ganska korta roll med innehåll.
Problemet med föreställningen är att musiken nästan är för bra. Dramatiken blir alltför stark för en berättelse som är så korthuggen. Resultatet blir en snopen känsla, som om ett stycke Wagnermusik skulle få ackompanjera en tecknad film om Snobben.
Det gedigna och begåvade hantverket hade förtjänat en femma i betyg. Men eftersom föreställningen inte bestämmer sig för om den ska vara en hallucinatorisk tripp eller en spännande story blir det istället en trea.
Loading ...
