Benny är en övernervös, verbal ordningsmänniska och övertjocke Bill en wienerbrödsälskande nyckelfetischist. Jesus är överskräckslaget förändringsobenägen och schizofrene Stefan överintresserad av golf. Samtliga har sin hemvist i gruppboendet Ängslyckan och är definierade någonstans bortom gränsen för det statistiskt normala.
Inga diffusa typer, utan människor med olika perspektiv, drömmar och besvikelser. Individer som söker gensvar och har speciella behov. Trådarna är sköra, rädslorna ofta förlamande och de dråpligt tragiska kommunikationskollapserna tacksamt formulerbara, om än grannlaga att finkänsligt gestalta.
Att man valt arenaformen och låter skådespelarna ha direktkontakt med den omgivande publiken känns helt rätt – Grabbarna mittemot är ingen freakshow, däremot en deltagandets komedi och vänliga skratt sprider återkommande värme. Samtidigt som Johan Huldts iscensättning (i enlighet med komikens innersta väsen) understryker även det allvarsamma och sorgsna, ibland hjärtslitande och explosiva (eller implosiva), i Tom Griffins pjäs.
För när kroppsspråket och orden skevar, hänger upp sig, blir enstaviga och tokar till det, så ligger det mänskligt utlämnade och övergivna som en stark underström. Ena stunden ger oss Rolf Uno, Mathias Lithner, Claudio Salvo och Hans-Christian Thulin samt resten av ensemblen ”galen” situationskomik och anarkistisk fars, strax därpå följer vemodet.
Som när Bill (Mathias Lithner) lägger an på Vera Veljovics underbara Emma, också hon mentalt handikappad, och vice versa: ömsint och berörande. Eller Stefans (Hans-Christian Thulin) katastrofala möte med sin oförstående far, och de gruppboendes kraftiga reaktion på att stödpersonen Ulf, Petter Andersson, ska sluta: en ångest som går rätt in.
Beteendemönstret (ett av Bennys favoritord) är eljest och utanförskapet uppenbart; i grunden är vår existentiella oro ändock både gemensam och värdig.
Så här bra kan teater förvandla avstånd till närhet.
Loading ...
