Inom begreppet community theatre ryms olika uttryck och tillvägagångssätt, inte minst beroende på vilket land man refererar till. En gemensam nämnare är dock intresset för ett samhälles sociala kapital, värden som uppstår genom mänskliga relationer, värden som finns inneboende i var och en av oss – och vars potential kan aktualiseras i form av en teaterföreställning gjord med gemensamma insatser. En liten bit av något privat hos dem som medverkar i en sådan föreställning finns med i helhetsbilden på ett annat sätt än på traditionella privat- och institutionsteatrar. Här handlar det om teater där deltagarnas självupplevda verklighet spelar med.
Sedan 2005 verkar Lundagruppen Teater InterAkt i community-teaterns anda. I deras programförklaring hittas formuleringar som ”bra scenkonst väcker lust till handling och skapande” och ”vi tar vår publik på högsta allvar och gör dem till medskapare i våra verk”. När gruppen nu har nått fram till den sista destinationen i sin trilogi om ”Mänskliga gränsområden”, är det med ett verk som är sprängfyllt av aktivistisk vilja till förändring: Något, för att inte säga det mesta, är ruttet i den svenska migrationspolitiken – människor som flyr till Sverige betraktas i praktiken som ett slags brottslingar, behandlas hårdhänt och hålls i förvar under långa tider utan rättslig prövning.
Det är några av dessa papperslösa (som efter tidigare avslag nu åter fått status som asylsökande) som står på scenen i No border musical och både gestaltar sina egna, aktuella erfarenheter och musikalens förhoppningsfulla framtidspremiss: En tillvaro där nationsgränserna avskaffats och Tobias Billström blivit arbetslös.
Tillsammans med omtolkningen av Robyns hit Fembot (”I’ve got some news for you, nations are bad for you, they split the world in two”) och en fyndig sekvens där det personliga ansvaret för flyktingutvisningarna flyttas runt på scenen (frasen ”det är inte mitt bord” upprepas, medan ett rullbord skjuts mellan aktörerna) tillhör ”Tobias Billströms” satiriska version av Du måste finnas musikalens höjdpunkter: ”Dom måste finnas, dom måste, jag har ju min makt genom dom”, sjunger han i en hyllning till Gränserna.
Man kan diskutera EU:s och Sveriges migrationspolitik på ett högre och principiellt plan. Man kan också landa på ett empatiskt plan. Mot en bakgrund av ständiga, nedbrytande anklagelser från myndigheterna om att ljuga om sina flyktorsaker, står de individer som gått igenom detta nu framför mig och sjunger om sina upplevelser. Den personliga händelseutvecklingen – förändringen – för var och en av dem, i och med denna sceniska närvaro, är något som berör på djupet.
Det finns säkert rötägg bland dem som flyr till Sverige, precis som i övriga samhället. Men som svenskt myndighetsmaskineri kan man åtminstone låta bli att utvisa en pojke som den uppmärksammade Ali – Ali var själv med i föreställningen innan han deporterades – till det Italien där man vet att misshandel av flyktingar förekommer frekvent.
Det har Sverige råd att bjuda på – både ekonomiskt och känslomässigt.
Loading ...
