Teatr Weimar är frigruppen som blivit känd för att iscensätta och dekonstruera text. Skådespelarna läser vid notställ med manusblad, och dramatiserar bara med små skiftningar i röst, pausering och frasering. Dramatiken händer i språket. En bit in i nya föreställningen Arrival cities Malmö kommer notstället fram. Nils Dernevik håller ett nationalistiskt brandtal, som delvis dränks i Kent Olofssons komposition för slagverk och trombon. Det låter som de vanliga SD-flosklerna, ”normgivande eliter” och så vidare, men ordet ”Sanningen!” skriks fram över oljudet.
Det finns en utvecklingslinje hos Weimar mot alltmer av expressionism och fysiskt utlevande scenrörelser. Det gamla, närmast tonlösa läsandet är borta. Just samarbetet mellan dramatikern Jörgen Dahlqvist och kompositören Kent Olofsson verkar ligga bakom den här utvecklingen. Arrival Cities är bitvis en extremt känslostark föreställning, mycket på grund av musiken. Men den är också en orgie i teaterblod, och en slags fruktans sentimentalitet.
Alltsammans handlar om den globala migrationen, om konflikter, rädsla och individuell rättslöshet. Det Kafkaartade i asylprocessen är en röd tråd: väntan, byråkratiskt handläggande, orättvisorna i uppdelningen mellan vem som får stanna och vem som skickas tillbaka. Teman glider in i varandra, begreppet gräns gestaltas på flera olika sätt. REVA-insatsens utseendediskriminering återges i en scen som ifrågasätter utseendets hela identitetskultur.
Den bakgrundsprojicerade filmen visar en brinnande bil: denna nya symbol för upplopp. Kent Ekeroths och Erik Almqvists järnrörseskapad spelas upp, kopierande och repeterande de rasistiska skällsorden i den famösa nätspridda videon. Musikens crescendon sätter utropstecken, så mycket att patetiken överskrider gränsen till det övertydliga. Men skådespelarna är lysande i sin lyhördhet för textens svängningar mellan expressivt och lågmält. I synnerhet Linda Ritzén förmår utstråla en enastående tät närvaro, även när hennes repliker är nätt och jämnt hörbara. Som i föreställningens underbara slutord, som bryter mot hela den kakofoniska känsloeruptionen: ”jag kan stå tyst i skuggorna”.
* Läs mer om begreppet Arrival City här:
Loading ...
