Till stor del handlar Heine Avdal och Yukiko Shinozakis föreställningar om att skapa en osäkerhet hos sin publik. Inte någon hotfull eller på annat sätt jobbig osäkerhet utan mer en som synliggör gränser samtidigt som de suddas ut och gör publiken osäker på vad den ser.
För när de, som i Field Works-office, väljer en vardaglig kontorslokal som spelplats blandas det spelade på ett raffinerat sätt med den verklighet som annars pågår på platsen. Vad ingår egentligen i föreställningen? Är allt teater eller jobbar någon, så att säga, på riktigt där Field Works-office äger rum? För på det här kontoret råder det en febril aktivitet. Det telefoneras, det hålls informella möten men framförallt låter det mycket. Av kopieringsapparater, av internetuppkopplingar och av mycket annat som på ett närmast surrealistiskt sätt skapar (ljud-) bilden av det kommunikativa och effektiva kontoret.
Vi släpps in två och två (eller i undantagsfall tre) personer åt gången var tionde minut. Efter att ha fyllt i ett relativt detaljerat frågeformulär om vilka vi är visas vi in till ett konferensrum för att se på film i en dator. Våra namn googlas och vi får även se en liten handkoreografi via Skype. Mot slutet av presentationen vid datorn syns, genom mötesrummets fönster, hur en hand sträckt upp i rummet nedanför oss. Samtidigt hörs svag musik. Dessutom ser det ut som om Yukiko Shinozaki just klev in genom ett fönster. Men säker kan man aldrig vara.
Nästan alla handlingar och rörelser i Field Works-office illustreras dessutom av charmiga teckningar av det just sedda och inträffade. Vid utgången visar det sig att någon även har ritat av mig.
Även i verket Nothing’s for something placeras åskådaren i centrum, då alla strålkastare inledningsvis riktas mot publiken innan den plötsligt befinner sig i totalt mörker. Sakta tonar det tygklädda scenrummet fram och till tonerna av Johann Strauss-valsen An der schönen blauen Donau börjar scendraperierna, burna av svarta heliumballonger, sakta röra sig fram och tillbaka. Först långt in i föreställningen syns någon av dansarnas kroppsdelar under de dansande draperierna. Men bara för att lika snabbt slukas upp av de böljande tygsjoken.
Allt verkar vara möjligt och ingenting är alltid vad det ser ut att vara. Som när draperierna efter att fullständigt löpt amok samlar sig som en hotfull vägg precis framför oss. Det som ser ut som en slutscen visar sig förvandlas till en stillsam ballongdans när sju vita propellerstyrda ballonger sakta fyller scenrummet på MDT.
Mot en tecknad silhuett att Stockholm svävar de länge nästan ljudlöst ända tills vi inser att Nothing’s for something är över.
Loading ...
