Boulevard Teatern ligger bara ett stenkast från den betydligt större södermalmsscenen Göta Lejon, där jättespektaklet RENT nyligen haft premiär, en produktion som kan beskrivas med ordet ”mycket” – av allt.
På Boulevard Teatern jobbar Josette Bushell-Mingo och hennes team med bra mycket mindre medel, men har gett sig katten på bästa resultat – trots en produktionstid på sammanlagt fem och en halv vecka. (Korta produktionstider är förvisso inget ovanligt för Josette – hemma i England jobbar man alltid fort förklarar hon för den häpna reportern.)
Hon har själv stått på de riktigt stora scenerna under sina 18 år i branschen: Royal Shakespeare Company, Royal National Theatre, Theatre Complicité och nu senast sågs hon som den lilla apan Rafiki i West End-produktionen The Lion King. Men karriären vetter allt mer åt regihållet.
– Jag har väntat länge på att en regissör ska ge mig en bra roll och riktigt bra regi, men tills detta inträffar försöker jag gärna vara den regissören själv, säger Josette.
Kämpar för ärlig regi
Med bra regi menar Josette ärlig regi, som när regissören emellanåt kan erkänna att han/hon inte alls har en aning om hur slutresultatet kommer att bli och att man som skådespelare får höra att det är ”shit when it´s shit” och förstås bra, när det är bra.
En smygtitt på repetitionsarbetet vittnar om att hon anstränger sig hårt för sin ideologi. En hårt koncentrerad Josette gestikulerar, instruerar och antecknar under arbetets gång. Hon hojtar åt ljudteknikern och musikkompositören Andreas Grill när det är dags att prova med ljudeffekterna. Men nä – hon kan inte alls svara på hur länge musiken ska ljuda i denna scen. Hon har ingen aning ännu.
– Maybe for 30 seconds, maybe 25 – jag vet inte, svarar hon honom på den äkta svengelska som är produktionens arbetsspråk.
Att överskrida språkgränserna
Hon har regisserat flera gånger tidigare i Sverige, bland annat på Stockholms Stadsteater, och det har aldrig varit något problem att överskrida språkgränserna, svenskar är ju så bra på engelska, säger hon beundrande.
I manusarbetet har däremot språket ställt till en del bekymmer. Josette har skrivit manuset till My darling sister på engelska, och har sedan tagit hjälp av svenska Åsa Rönn, som bland annat skrivit manus till TV-serierna Nudlar & 08:or och Pappas flicka.
– Jag har använt mig mycket av metaforer och det är förstås omöjligt att översätta sådant rakt av, så Åsa har gjort ett jättejobb med manuset.
Men under repetitionsarbetet har ändå intensiva debatter kring tolkningen av vissa ords atmosfär och känsla flammat upp.
På jakt efter det ovanliga
My darling sister handlar om två systrar som bor tillsammans i ett hus. En dag kommer en man på besök, varpå svartsjuka och rivalitet uppstår. Josette beskriver pjäsen som väldigt svart och djup, och medger att hon har en förkärlek för läskiga och ångestladdade teman:
– I always look for the odd!
Hon har svårt att formulera något specifikt budskap med pjäsen, utan målet är främst att beröra publiken, att få dem att tänka efter på hur deras egna familjerelationer ser ut.
– De här systrarna representerar många olika sorters relationer och förhoppningsvis kan man känna igen sig i dem.
– Det värsta vore om publiken bara gick ut efter föreställningen och sa ”Jaha, var har vi närmsta pub”. Då har jag misslyckats.
Inspiration från filmkonsten
My darling sister är alltså ett relationsdrama, men formmässigt stävar Josette bort från den konventionella socialrealismen i ett försök att skapa en rejält visuell upplevelse för publiken med en pendling mellan fantasi och verklighet.
Handlingen är förlagd till 50-talets Hollywood – en epok som bidragit till mer än pjäsens story:
– Jag har hämtat mycket inspiration från filmkonsten och plockat idéer från gamla filmer som exempelvis What ever happened to baby Jane, Casablanca och Sunset Boulevard.
För att understryka det filmiska i föreställningen kommer projektioner av foton, tagna av fotografen Bengt Alm, att användas. Och Anders Grills specialskrivna ”soundtrack” kommer förmodligen också att kännas bekant från filmens värld.
Loading ...
