Grattis Birgitta Egerbladh!

Hur känns det för dig som koreograf att ha sopat banan med hela svenska teatereliten och vunnit Svenska Teaterkritikers Stora Pris?
   – Jag är helt chockad, överraskad och glad! Det är väldigt roligt att priset går till en koreograf, till dansteater – och till en kvinna.

Du har varit verksam i 25 år. Vad tror du det beror på att du är så populär just nu?
   – Det kan vara en kombination av många olika saker, inte minst att jag har fått möjlighet att vara på olika scener som Operan och Stadsteatern. Jag har breddat min publik. På Stadsteatern har jag nått en teaterpublik som inte har sett dansteater förut. De fantastiska människor jag har arbetat med har betytt mycket. Tidpunkten är också rätt, i ett samhälle som alltmer domineras av datorer och ord tror jag att det blir viktigare och viktigare för människor att få se kroppen gestaltas på ett sätt som de känner igen och kan relatera till.

Kan du utveckla det litet mer?
   – För mig är det viktigt att kroppens behov att kommunicera görs synligt. Kroppsspråket, kroppens egen kommunikation, som vi håller på med hela dagarna men som är så osynliggjort eftersom det är orden som styr. Kroppens gestik, och uttryck är otroligt fascinerande. Det är ett språk, ett enormt starkt språk, komplext och blixtsnabb.

Hur är det att arbeta med rörelse med aktörer som inte är utbildade dansare?
   – Jag vill egentligen inte tänka dansare eller inte dansare, det är människan som är viktig och att de jag arbetar med är intresserade av att arbeta på det här sättet. För mig är det viktiga hur vi uttrycker oss som vardagsmänniskor och hur våra kroppar uttrycker sig genom rörelsen. Ensemblen skapar sina egna rörelser och oavsett om de är dansare eller skådespelare utgår de från sina egna kroppar, från sitt eget inre. I Köra och vända eller dit jag önskar har de hittat otroligt fina rörelsesekvenser som fått folk att komma fram till mig efter föreställningen och härma de rörelser som har berört dem. En kväll var det några besökare från en stor teater i Shanghai, de hade inte förstått orden, men föreställningen hade berört dem djupt.

Vad gör du i år?
   – Jag och Barbro Smeds kommer att samarbeta i ett projekt som baserar sig på föreställningen Röda Havet som vi gjorde för 20 år sedan tillsammans med Ann Petrén och Françoise Joyce, som också medverkar. Föreställningen har premiär i september och under våren visas When they talk and dance på Operan och under Dansbiennalen. I november börjar jag med ett nytt projekt för Folkoperan och Norrlandsoperan, en dansteateropera, som kommer att ha premiär i mars 2007 på Folkoperan och som därefter kommer att visas på Norrlandsoperan.