Det börjar nästan innan det har hunnit börja. När koreografen Dorte Olesen bjuder upp till dans liknar det inget annat. Och det är just bjuder upp som ensemblen gör.
Dansstationens Palladiumscen är för en gångs skulle en arena med publiken runtomkring, tätt intill. Närheten behövs, för här är det publikmedverkan hela tiden.
Hoppsasteg över hela golvet förvandlas till kaotisk kontradans. Sedan blir det Boney M-disco, över golvets svenska flagga med graffiti i korset. Dansarna tränar steg medan en flicka med gitarr försöker påkalla uppmärksamhet.
De deltagande eleverna från Humfryskolan är uppseendeväckande talangfulla, och behöver knappast be om lov att dansa och sjunga. Några kan gå direkt till Idolfinalen, om så skulle önskas.
Vädjan om att bli sedd går igen som tema. Det är hela tiden uppfordrande nära inpå och gång på gång dras publiken ut på golvet. Ett annat tema är improvisation. Någon gör en rörelse, och genast tas den upp och utvecklas av andra. Ett tredje tema är att stötta varandra.
Det kan förefalla totalt anarkistiskt, men antagligen finns det någon koreografisk ordning i infallen och metod i galenskaperna. Språngmarsch runt scenen, som uttryck för hyperglädje. Även i detta dras publiken med, vilket avbryts med dagishitten Lilla snigel. Långsamt aerobicspass till barockmusik. Rundvandring med publiken, som gör gester med armarna.
Mitt i alltsammans står ett par och dansar slowfox. En odödlig replik ur William Shakespeares Rikard III framförs i kör. Så blir det gravallvar, tonårstjejer som sjunger djupa sorgliga popballader om olycklig kärlek, vilket bryts av gapskratt. Som på barnkalas slutar alltsammans med ballonger till alla.
Det finns en smittande, otidsenligt varm godhet och rörande glädje i Dorte Olesens tonårsprojekt. Man kan inte annat än bli glad, trots att det egentligen är rätt crazy.
Loading ...
