Den 28 maj 1999 sammansmälter konst och politik på ett oväntat och chockartat sätt. Efter ett bankrån skjuter rånarna två försvarslösa polismän. Morden i Malexander är ett faktum.
En av förövarna visar sig vara nyss frigivne Tony Olsson. Tillsammans med ytterligare två tungt kriminella har han under drygt ett år arbetat med Lars Noréns och Riksteaterns teaterprojekt Sju tre.
Bakgrunden är att Norén – då konstnärlig ledare för Riks Drama – i mars 1998 fick ett brev från Maskeradligans ledare på Tidaholmsanstalten. I brevet står att han och några medinterner som avtjänar mångåriga straff arbetar med ett teaterprojekt och behöver ett manus. Brevet avslutas: ”Vad skulle du säga om att … i mån av lust och tid komma och besöka oss här på ’hemmet’?”
Två cigaretter senare, som en av internerna uttryckte det, var Norén på plats med sin chefproducent Isa Stenberg. Norén skrev Sju tre för fångarna – titeln syftar på en nu borttagen kriminalvårdsparagraf för hur speciellt farliga fångar ska förvaras. Pjäsen blev en föreställning som visades offentligt.
Dagen efter den sista öppna föreställningen på Riksteatern i Hallunda sker morden i Malexander.
Till saken hör att teaterprojektet redan före morden hade kritiserats kraftigt för att två av de agerande internerna var uttalade nazister och i pjäsen tilläts vädra och propagera för sina extrema åsikter.
Det visar sig senare att det under teaterprojektet utförts en serie rån och att bytet varit avsett för den nazistiska kampen. En hätsk debatt om ansvar följer. Såväl Norén och Riksteatern som Kriminalvårdsstyrelsen kritiseras hårt på kultur- och ledarsidor. Dels för pjäsens nazistiska innehåll, dels hålls de ansvariga för polismännens död. Norén håller sig undan.
Med ett decenniums avstånd bör det som hände kunna diskuteras mer sansat. Var det till exempel lyckat att genomföra ett teaterprojekt med tungt kriminella? Vem hade ansvar för att det gick som det gick? Vilken skuld hade Norén, som skrev och regisserade och drev på projektet – och som i samma stund premiären var över lämnade projektet och lät de medverkande klara sig själva?
Kultur- och samhällsjournalisten Elisabeth Åsbrink vid Sveriges Television har skrivit Smärtpunkten – Lars Norén, pjäsen Sju tre och morden i Malexander om föreställningen och förloppet.
Inga syndabockar pekas ut, även om Åsbrinks beskrivning pekar på att vissa personer och institutioner handlat såväl naivt och fåfängt, som nonchalant och verklighetsfrånvänt. Med ”facit i hand” är det ofta lätt att peka och döma.
Fast efter att ha läst Åsbrinks bok blir det tvärtom svårare. Det är bokens kvalitet. Hon gräver djupt i allt tillgängligt material, talar med alla inblandade, utom tre som inte ställer upp – bland dem DN-kritikern Leif Zern, och skådespelaren Reine Brynolfsson, den ende professionelle aktören i den fyra man starka ensemblen, som gestaltade Lars Noréns alter ego John.
Boken problematiserar och visar hela pusslet – alltifrån Kriminalvårdens behov av ett lyckat rehabiliteringsprojekt till Noréns fåfånga över att få axla projektet. Bilden blir större än de enskilda delarna.
Åsbrinks dokumentation är omfattande, historien nogsamt berättad. Min enda anmärkning är att hon lämnar läsaren väl ensam med frågeställningarna stoffet väcker, dem hade hon kunnat guida läsaren djupare i. Till exempel tagit tag i det mod- och lidandetema som Etienne Glaser försvarar Noréns projekt utifrån.
Pjäsen Sju tre spelades 23 gånger och sågs av drygt 1 900 åskådare. Ingen filmad dokumentation av föreställningarna finns, manuset är inte publicerat.
Därför är Smärtpunkten angelägen läsning, och något så ovanligt som ett bra exempel på grävande journalistik på kulturområdet.
FAKTA
Titel: Smärtpunkten – Lars Norén, pjäsen Sju tre och morden i Malexander
Författare: Elisabeth Åsbrink
Förlag: Natur & Kultur
Loading ...
