Scenen är svart, ibland dunkelt upplyst, ibland är det spot på skådespelarna. Mitt på scenen står en enorm svart trappa och i den finner vi musikerna Johan Eckeborn, Josefine Lindstrand och Cecilia Linné. Musiken är föreställningens blodomlopp. Den bygger spänning, trappar upp skeendet och lugnar ner det. Musiken är också en förutsättning för att regissören Martin Lyngbos och enemblens totala tillit till publiken ska fungera. För Dracula är en uppsättning som bygger på vår fantasi.
Den som vill se en greve Dracula blir besviken: Martin Lyngbo och Lucas Svensson som står bakom manus har tagit bort titelrollen. Det finns ingen fysisk greve Dracula på scenen. Och det är bra. Han har i stället blivit en kör bestående av de andra rollerna. Det skapar en suggestion som får nackhåren att resa sig och Dracula på Uppsala stadsteater blir den evighetsvarelse som byter skepnad han är. Varje god skräckregissör vet att det som är allra läskigast är det vi lämnas att föreställa oss.
I övrigt har historien behållits, Jonathan Harker (Jonathan Johansson) kommer till Transylvanien, träffar Dracula, Harkers trolovade Mina (Linda Kulle), som här är gjord till en intelligent och stark kvinna, väntar hemma i England och hennes väninna Lucy (Elisabeth Wernesjö) blir biten och sjuk och död. Hennes friare (Aksel Morisse, Francisco Sobrado och Eli Ingvarsson) tar tillsammans med van Helsing (Göran Engman) upp kampen mot mörkret (eller det som inte bygger på förnuft alternativt sexualitet – helt beroende av ens egen tolkning av Bram Stokers Dracula). Och då blir det blodigt.
Det ska sägas att jag alltid tyckt att Stokers Dracula är lite trist och långsam. Det har man inte kommit ifrån på Uppsala stadsteater och första akten är just ganska långsam, man presenterar rollerna och pratar mycket. Det gör ingenting för andra akten är så mycket teater, musik och så mycket finess att det mesta är förlåtet.
Med nyskrivna låttexter av Jonathan Johansson, som tillsammans med den övriga ensemblen själv sjunger, fantastisk originalmusik och ett scenmörker som lyses upp av hyllningen till människans fantasi blir Dracula i Uppsala till sist en föreställning som berör ordentligt.
Loading ...
