Missförstådda coola tonårsbarn och oförstående töntiga föräldrar som inte lyssnar och respekterar är den realistiska barn- och ungdomsteaterns urscen.
Dramatikern Stina Sturesson och ett produktionsteam från Teater 23 och Varietéteatern Barbès tillåter sig att skämta med detta allvarliga tema, och skruvar till det så att strupen snörs åt.
Pjäsen Det började som en skakning är som en blandning av svensk romcom från 1940-talet, även kallad pilsnerfilm, och South Park eller liknande nybrutala tecknade sitcoms. Allt till Mikael Wiehes Titanicmusik.
Pappan Bernie (Willy Pettersson) är en hyvens kis som använder smekord som ”kräm karamell” och ”pull-pullan”. Mamma (Gunilla Andersson) påminner om Doris i Jönssonliganfilmerna, kanske mest på grund av sin storblommiga kostymering. Sonen Sleepy (Björn Löfgren) är hiphopare med metalfrilla, medan dottern Cookie – alltid lika professionella Nina Jemth – har tittat djupt i emorörelsens depressiva mascaraflaskor.
När pappan får dödsbud – galopperande cancer – åker hela familjen på en sista lyckosemester. Trevlighetsnormen blir närmast fascistisk, när det ska picknickas och dansas.
Stina Sturessons satiriska poänger är inte precis subtila. Föräldrarna är självupptagna monster från narcissismhelvetets nedersta kretsar, och barnen förnedras och förnekas så det står härliga till.
Scenerna är ibland så absurda att Eugène Ionescou kunde ha blivit generad. Jag känner mig inte helt övertygad om att författaren har nödvändig distans till den genre hon parodierar, och inte heller till sin egen humor.
Här finns en och annan älskling att döda, och ibland är texten lika stum som den i andra postpsykologiska scener är vidlyftigt gestikulerande. Melodramatiska repliker som ”Jag borde ha överraskat dig oftare under vårt liv tillsammans” har trots allt begränsat underhållningsvärde.
Det är stundtals helt hysteriskt, och stundtals inte överdrivet roligt. Men mot slutet bryter föräldrarnas aggressioner mot barnen igenom på allvar, och då blir den satiriska grotesken obehaglig på riktigt.