Nils Poletti och hans konstnärliga team har gjort en uppsättning med filmkänsla av August Strindbergs Den fredlöse. Foto: Dramaten
Recensioner [2012-10-16]

Grovhuggen Strindberg i mörker

Den fredlöse av August Strindberg
Scen: Dramaten
Ort: Stockholm
Regi: Nils Poletti
Scenografi och ljus: Markus Granqvist
Kostym: Lena Lindgren
Musik: Wardruna
Dramaturg: Jacob Hirdwall
Medverkande: Kicki Bramberg, Sanna Sundqvist, Pierre Wilkner, Py Huss-Wallin, Hampus Hallberg, Ester Uddén
Länk: Dramaten


RECENSION/TEATER. Under rubriken Satans Strindberg speedregisserar Nils Poletti August Strindberg-pjäser denna höst. Anna Hedelius ser ungdomsdramat Den fredlöse svepas in i ett obevekligt vikingamörker på Dramaten.

Fornnordisk superrealism. Experimentellt erfarne regissören Nils Poletti (konstnärlig ledare på Turteatern) ser sig nödgad till en inledande etikettering innan publiken kliver in i Lejonkulan för att ta del av hans och ensemblens supersnabbt inrepeterade version av August Strindbergs drama Den fredlöse. Och det är klart – för en regissör som är van att jobba med en politisk eller ironisk agenda och frångå alla teaterkonventioner är det fullt begripligt at det mest förbjudna och snuskiga det går att ge sig på är ”vanlig teater”, ett fjärde väggen-drama utan tillstymmelse till humoristiskt filter.

August Strindberg skrev Den fredlöse som 22-åring. På Lejonkulan sätts denna entimmes enaktare upp i skenet av facklor och med en doft av tjära i rummet. I eldens sken utspelar sig ett grovhugget drama om tro versus ateism samt maktspel mellan könen. Framförandet är allt annat än finstilt, men måhända var det just så grovhugget på 1100-talets Island. I det här viking-chica hemmet, med lerkrus och träpanel uppåt väggarna, går dotter Gunlöd (Sanna Sundqvist) loss med yxan då hon får en kyss medan vikingajarlen Thorfinn (Kicki Bramberg) och hans fosterbror Orm (Pierre Wilkner) roar sig, men oroar frun i huset – Valgerd (Py Huss-Wallin) – med practical jokes om döden.

Nils Poletti och hans konstnärliga team har skapat en iscensättning med filmkänsla. Markus Granqvists stiliga fondljus strilar snyggt in på scenen från den bakre entrén och norska forntidsensemblen Wardrunas stämkörer bidrar till suggestionen, liksom regnet och åskan som ligger som ljud- och ljuskuliss. Ronja Rövardotter-känslan är uppenbar, inte minst med tanke på Gunlöds vildvuxna hårrufs.

Lika uppenbara är textens kvinnoförnedrande partier, som i uppsättningen dock mest blir till komiska lustifikationer. För trots Polettis inledningstal i Lekonkulans foajé går det inte riktigt att ta detta drama på allvar. Det märks inte minst när ljuset tänds och ensemblen, till synes lättade över att komma ut ur mörkret (i dubbel bemärkelse), tar emot applåder med stora avväpnande leenden i sina blodiga ansikten.

Anna Hedelius

Share/Bookmark
Vilket betyg vill du ge föreställningen? (1 st)

För att sätta ditt betyg, för musen över Nummersymbolerna nedan och klicka på exempelvis symbol nummer 3 om du vill ge betyget 3.

1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars
Loading...
Tyck till!

Så här tycker Nummers läsare