Att Bröderna Grym – sagor för vuxna skulle vara de läskiga och sedelärande folksagor som bröderna Grimm nertecknat ska tas med minst två deciliter salt när bröderna Stenshäll hugger tänderna i berättelserna på Uppsala stadsteater. Förhållningssättet är fritt – visst berättas sagor – men framför allt spelas det teater och metateater så att jag blir alldeles lycklig. Och mitt i alla påhitt och berättelser finns ett stort mått av samtids- och samhällskritik.
Scenografin från Bröderna Grimm – sagor för barn, också den i regi av Pontus Stenshäll, står kvar. Vita pelare som i grönt ljus blir skog, en tjärn mellan dem. Men i vuxenversionen huggs händer av, dollarsedlar regnar över scenen och Gud (som är bög) och Sankte Per (som gillar minibarer) tar en tripp från himlen för att kolla läget på jorden och tar in på ett familjehotell i USA.
Jag kan inte låta bli att associera till Nick Cave och Tom Waits – det är skruvat på ett skräckblandat och förtjusande vis, det är våldsamt, blodigt och fanatstiskt roligt. Ett praktiskt taget ständigt pågående soundtrack spelat av Simon Steensland understryker absurditeterna, också han är superrolig vid sina instrument.
Axel Morisse, Viveca Dahlén, Alexander Salzberger och Johanna Granström är alla underbara, men personligen är jag lyrisk över att Morisse får visa en annan sida än den han brukar få visa på Uppsala stadsteater. Nu spelar han ut ett komiskt register av sällan skådat slag i kombination med en mimik som visar att han tillhör de främsta. Minnesvärd är hans riddare som ska in i Törnrosas slott men fastnar och dör eftersom han kom en månad för tidigt.
Uppsala stasteater har genomgått en Extreme Theatre Makeover – men utan skrikande män som river hus, fula konceptinredningar och gråtande familjer. Det är Bröderna Grym ett klart bevis på.
LÄNK
Bröderna Grym är del två av Stenshälls Grimmprojekt. Läs Nummers recension av den första delen: Bröderna Grimm – sagor för barn.
Loading ...
