Det råder ljummen och vacker försommar på Stockholms stadsteaters stora scen. Fågelkvitter, syrener och manskörer tillkännager att ”den ljusnande framtid är vår”. Ett år senare ska första världskriget göra denna framtid mörk men ännu är det bara 1913 – för just så ville Hjalmar Bergman ha det när han ytterligare några år senare skrev sin genombrottsroman om förhoppningar, illusioner, livslögner, ljus som döljer mörker.
Lars Östbergh har byggt en stiliserad småstadsvärld där välvda plank i lindblomsgrönt eller ljust trä bildar olika rum – trädgården, familjen Markurells hem, läroverket – beroende på hur vridscenen vrider och vänder på dem. Den milda enkelheten gör att Annsofi Nybergs tidstrogna, Downton Abbey-inspirerade kostym inte blir för tung och dammig utan snarare ger balans åt rollfigurernas rörelser.
För här rör sig alla runt runt i de Wadköpingska hierarkierna och intrigerna. Historien är en gäckande allegori med skvallrande punschverandor, dignande damhattar, kassaskåpsgömda reverser, familjehemligheter, nytt mot gammalt och pengar, pengar, pengar. Det är också en faderskapshistoria där Bergman presenterar en mänskligare hållning än August Strindbergs samt ett livslögnsavslöjande som får ett lyckligare slut än hos Henrik Ibsen.
Men gubbar som grubblar är det likväl. Trots subtilt upproriskt spel av både Katarina Ewerlöf som fru Markurell och Sofi Helleday som grevinnan de Lorche, och trots Claire Wikholms pampiga tante Rüttenschöld. Den slagsidan gör sig mest påmind i första akten, antagligen för att flera scener i den går och går och aldrig kommer till tonträffen.
Regisserande Philip Zandén och dramaturgen Susanne Marko har valt Bergmans egen scenbearbetning, men kunde nog ha ansat den några varv till. Dessutom har Zandén i ett sent skede även hoppat in i titelrollen (vakant på grund av Kjell Bergqvists diskbråck), vilket gissningsvis har bromsat mognadsprocessen.
Andra akten är spelet överlag piggare, och efter hand kan man skylla stunderna av svaj eller överspel hos huvudrollen inte på Zandén utan på herr Markurell själv, helt klart mer i sin ordning. Han är ju ändå en dubbelbottnad dubbelspelare.
Det som har hunnit växa till sig i denna uppsättning är framför allt ambitionen att inte låta komedin ta överhanden – och inte heller tragedin. Zandéns Markurells balanserar nätt på känslosträngarna.
Loading ...
