Det lät som en rolig och passande idé: när Ulf Lundell debuterar som dramatiker, var skulle urpremiären ske om inte på rockrebelliska Moment, kända för sina hämningslösa bearbetningar av dammiga klassiker och osmickrande närläsningar av manligheten?
Backstage är en av pjäserna i Lundells nyligen utgivna samling 6 pjäser. En timskort enaktare som utspelar sig just där, bakom scenen. I logen hos den stora svenska rockstjärnan som just har valt att abdikera, mitt i en konsert, för att han bara inte fattar vad det hela handlar om längre: ”Medelålderskris i rockbranschen”, sagt med en axelryckning.
Regissören Pontus Stenshäll spelar den gamla rockräven Carl – som har konstnärliga målarkluddsfigurer på den svarta kavajen, eller om det är alla människor som har kladdat sig fast vid honom, som sitter på hans rygg hela tiden. Stenshäll gör honom lätt frånvarande – lite berusad, lite förvånat livskrisöverrumplad och mycket självupptagen. Samspelet mellan honom och hans turnéledare Kurt (subtilhumoristiske Mathias Olsson) blir slött roligt på Grevinnan och betjänten-vis.
Hur som helst, stjärnan får oväntat besök. Först av den gamla flickvännen Ingrid, som Eva Rexed försöker hårda till så gott hon kan (inte mycket att göra med den rollen, ett vagt dåligt samvete, ett antytt offer vars fertilitet förstörts av rockräven för 15 år sedan).
Sedan av en av ”pojkarna längst fram” i tillskruvad form, ett fanatiskt och besviket fan, Tommy, som med en kniv lika stor som Ludde Hagbergs kalla kårar-galna leende sätter skräck i både rockräv och publik när han kommer för att med våld få sin utlovade show.
Tommy anklagar Karl för att spela fel låtar, hm, jag funderar över Moments pjäsval. Det är en situation, varken mer eller mindre. Den är dramatisk, men blir inte stor dramatik för det. Det är en gubbrocksthriller som diskuterar förhållandet mellan konstnären och publiken, som så klart ibland blir lika snett som klädställningen och konstaffischen i den här sunkiga logen.
Stenshäll har som tur är gjort några ändringar och klipp här och där, för att addera humor men också för att rappa upp och skala av. Framför allt har han kapat en rejäl bit av slutet vilket gör det öppnare och mindre sentimentalt.
En eloge till ensemblen, alla fyra oförståeligt laddade och koncentrerade ut i fingerspetsarna.
Loading ...
