Teatrar som hänger med i tiden kör ny, fräsch dramatik i vår, företrädesvis skrivet av någon ungdomlig 70-talist. Ja, för jämfört med andra sammanhang, och bortsett från rabattsystemen på biljettpriserna, räknas man som ung rätt så länge i teaterns värld. Tänk bara på den stackars prins Hamlet som enligt teaterforskarna ska vara 30 men uppför sig synnerligen pubertalt.
Svarta skildringar
Och liksom hos Shakespeare framstår inte heller samtidens ungdom som särdeles rosenknoppad och ljuv. Bara i Stockholm har vi exempelvis My Bodells Frossa på Giljotin, som handlar om unga kvinnor som mår så dåligt att de skär sig i armarna, frossar och spyr; och på Moment i Gubbängen spelas Helga Bumsch’ Lögnen, som är ett klassiskt triangeldrama i nutidstappning med inslag av annalkande 30-årskris. Båda dessa pjäser kan sägas vara lika navelskådande som generationen de är sprungna ur, men kan i viss mån säkert också fungera som väckarklockor för en och annan helvuxen medborgare.
Motstånd på scenen
Att de unga har en väl utvecklad förmåga att lacka ur, säga ifrån och göra uppror är inte minst de två Stockholmsscenerna Dramaten och Teater Oberon överens om. Båda har valt att berätta om den unga Antigone, och hos Jasenko Selimovic på Dramaten uttalas det som bara ligger i undertexten i DI-eleven Kalle Sehldals version, nämligen att den antika pjäsen och den Anouilhska 50-talsbearbetningen av densamma, fått ny aktualitet efter de ungas insatser under EU-toppmötet i Göteborg 2001. Och på båda scenerna spelar man inte i första hand för unga, utan för alla tänkbara teaterintresserade.
Rekordungdomlig stadsteater
Stockholms stadsteater kan nog sägas höra till de mest ungdomstillvända i Stockholm, eller kanske rentav i Sverige. För här nöjer man sig inte med de stolt seglande ungdomsflaggskeppen Unga Klara och Backstage, utan har dessutom inrättat två nya scener som drar ner snittåldern ytterligare. En scen har vikts för nyskrivet, Bryggan, som varit ungdomlig sedan starten. Här har man spelat den unga Jessica Goldbergs Refugen, där tre unga syskon övergetts av sina föräldrar och som i (för sammanhanget lastgamla) Carl Kjellgrens regi framfördes av scenskoleelever. I Flickan på Henriksdalsberget – som spelades tidigare i år – skildrades relationen mellan en mor och hennes 25-åriga dotter, där sympatierna inte oväntat hamnade hos dottern. Just nu spelas 28-åriga Lisa Langseths Godkänd i regi av författaren själv. Här handlar det om hur viktigt det är att bli accepterad av sin omgivning, och för de tre tonårskaraktärerna kantas vägen dit av såväl sex som våld. De unga skådespelarna Jakob Tamm, Mattias Silvell och Noomi Rapace framför stycket i sällskap av Anneli Martini.
Tuffa brudar med kärleksproblem
På Stadsteaterns senaste nytillskott Ung Scen, som håller till i Sätra och ska turnera i skolorna, spelas just nu en väldigt ung uppsättning av Federico Garcia Lorcas Bernarda Albas Hus med tio skickligt regisserade amatörtjejer i åldrarna 14-27 år. Lorcas kritik mot dåtidens religiösa konservatism tunnas naturligtvis ur när pjäsen spelas i Sverige idag, men inte desto mindre känner vi igen den kärlekstörstande och samtidigt revolterade tonårstjejen i flera av Bernardas döttrar. Och i en sån här tolkning kan Bernardas sjå med att kontrollera döttrarna naturligtvis aldrig väcka samma sympati som de unga stackare hon håller inlåsta.
Publikfrieri eller gubbsjuka?
Naturligtvis måste denna ungdomsyra bottna i någon form av överlevnadsstrategi, för alla teatrar vill ju som bekant nå den där odefinierbara sammanklumpade massan som brukar kallas ”den unga publiken”, det vill säga den framtida medelålders publiken. Som det ser ut nu hoppas man tydligen på att igenkänningsfaktorn ska locka in dem i salongsmörkret tillsammans med de gamla vanliga teatertanterna. Och visst är det positivt att allt fler av teatrarnas gamla krystade ungdomsalibin tycks ha transformerats till mer uppriktiga satsningar. Dock är det svårt att helt bortse ifrån att de allra flesta svenska teaterhus fortfarande leds av något äldre män, och vad är det man brukar kalla äldre män som visar alltför intensivt intresse för ungdomen?