Johnny Boy (Magnus Krepper) möter tre av sina flickvänner, bland annat flöjtisten Gina (Katarina Ewerlöf). Foto: Petra Hellberg
Recensioner [2013-09-30]

När geniet blir gravskändat

Johnny Boy av Marianne Lindberg De Geer
Scen: Kulturhuset Stadsteatern
Ort: Stockholm
Regi: Marianne Lindberg De Geer
Scenografi: Carl Johan De Geer
Ljus: Erik Berglund
Ljud: Magnus Ericsson
Kostym: Elin Hallberg
Mask: Marianne Lindberg De Geer
Musik: Simon Steensland
Medverkande: Magnus Krepper, Kajsa Ernst, Katarina Ewerlöf, Angela Kovács, Peter Gardiner
Länk: Kulturhuset Stadsteatern


RECENSION/TEATER. Marianne Lindberg De Geer regidebuterar på Stadsteaterns lilla scen, inspirerad av sitt förhållande med Björn Afzelius under 70-talet. Jon Asp ser en veritabel gravskändning av det manliga geniet som samhällsfenomen.

”Inte så många gamla godingar, direkt”, konstaterar en man i övre medelåldern till sitt kvinnliga sällskap i pausen. Nej, om det var förhoppningen så har de kommit förgäves. Även om Johnny Boy, enligt förhandstexten inspirerad av Marianne Lindberg De Geers kärlekshistoria med Björn Afzelius och med förekommande musik av densamme, så ges här bara korta fragment av artistens repertoar – snopet för tillresta fans, symptomatiskt för föreställningens innehåll.

Efter pjäsdebuten Jag tänker på mig själv på Dramaten 2007 står Lindberg De Geer för både manus och regi denna gång. Föreställningen börjar där berättelsen slutar, med tre kvinnor – tre av alla dessa flickvänner, älskare och lösa förbindelser – som disparat och omlott minns den avlidne musikern.

Det är den nervsvaga och överviktiga Rita (Angela Kovács i tjockdräkt), som aldrig kommit över honom. Det är den hårt åtgångna flöjtisten Gina, med ett leende som räddat henne från avgrunden (Katarina Ewerlöf glänser med flickig stabbighet). Och så framför allt Marie Lindblom (Kajsa Ernst), regissörens alter ego, den konstnärsaspirerande sambon som bedragits mest men ändå klarat sig bäst.

Lindberg De Geer rullar så bandet baklänges. Johnny Boy (Magnus Krepper) knuffas ur kistan, en bokstavlig bild för en förestående gravskändning. Plakat på bargolvet tar han sig upp för ännu en runda, ännu ett ligg och ännu ett infantilt självömkande över sakernas tillstånd. Barn och familjeliv lämnas därhän; han vill ju bara ha lite sällskap, hela tiden. Berömda tal om Nicaragua och solidaritet skingras för bilden av en tillgänglig schlagersångerska. Motivbilden är känd, för att inte säga endimensionell; gestaltningen i stort sett obefintlig. Visst finns humor, men oftast verkar de har roligare på scen än i publiken.

Vid sin död 1999 hade Afzelius sålt fler skivor på svenska än någon annan artist. Han var stor hos folket, men impopulär hos svenska musikkritiker. I DN 1991 skrev Håkan Lahger, som också refereras i pjäsen, ”[f]ör att lyckas bli missförstådd under tjugo års tid krävs uthållighet, konsekvens samt brist på humor och charm. Björn Afzelius har alla dessa egenskaper”, apropå ytterligare en oförståelig försäljningsframgång.

På sätt och vis är det som om musikkritikernas dom över artisten delas av Lindberg De Geer i hennes syn på privatpersonen (som efter hand blir mer symbolisk än specifik). För trots att Magnus Krepper är väl så ståtlig som originalet får man aldrig känna eller förstå attraktionskraften hos Johnny Boy, denne populäre grabbhalva här utmätt till regelrätt gubbslem.

Varför så dyrkad, förutom då den nedärvda tron på mannen och myten? Kanske är det just det som är meningen – alla dessa kvinnor förblindade av bara farten – och i så fall den sorgliga lärdomen att dra av pjäsen.

Jon Asp

Share/Bookmark
Vilket betyg vill du ge föreställningen? (15 st)

För att sätta ditt betyg, för musen över Nummersymbolerna nedan och klicka på exempelvis symbol nummer 3 om du vill ge betyget 3.

1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars
Loading...
Tyck till!

Så här tycker Nummers läsare

1