”Inte så många gamla godingar, direkt”, konstaterar en man i övre medelåldern till sitt kvinnliga sällskap i pausen. Nej, om det var förhoppningen så har de kommit förgäves. Även om Johnny Boy, enligt förhandstexten inspirerad av Marianne Lindberg De Geers kärlekshistoria med Björn Afzelius och med förekommande musik av densamme, så ges här bara korta fragment av artistens repertoar – snopet för tillresta fans, symptomatiskt för föreställningens innehåll.
Efter pjäsdebuten Jag tänker på mig själv på Dramaten 2007 står Lindberg De Geer för både manus och regi denna gång. Föreställningen börjar där berättelsen slutar, med tre kvinnor – tre av alla dessa flickvänner, älskare och lösa förbindelser – som disparat och omlott minns den avlidne musikern.
Det är den nervsvaga och överviktiga Rita (Angela Kovács i tjockdräkt), som aldrig kommit över honom. Det är den hårt åtgångna flöjtisten Gina, med ett leende som räddat henne från avgrunden (Katarina Ewerlöf glänser med flickig stabbighet). Och så framför allt Marie Lindblom (Kajsa Ernst), regissörens alter ego, den konstnärsaspirerande sambon som bedragits mest men ändå klarat sig bäst.
Lindberg De Geer rullar så bandet baklänges. Johnny Boy (Magnus Krepper) knuffas ur kistan, en bokstavlig bild för en förestående gravskändning. Plakat på bargolvet tar han sig upp för ännu en runda, ännu ett ligg och ännu ett infantilt självömkande över sakernas tillstånd. Barn och familjeliv lämnas därhän; han vill ju bara ha lite sällskap, hela tiden. Berömda tal om Nicaragua och solidaritet skingras för bilden av en tillgänglig schlagersångerska. Motivbilden är känd, för att inte säga endimensionell; gestaltningen i stort sett obefintlig. Visst finns humor, men oftast verkar de har roligare på scen än i publiken.
Vid sin död 1999 hade Afzelius sålt fler skivor på svenska än någon annan artist. Han var stor hos folket, men impopulär hos svenska musikkritiker. I DN 1991 skrev Håkan Lahger, som också refereras i pjäsen, ”[f]ör att lyckas bli missförstådd under tjugo års tid krävs uthållighet, konsekvens samt brist på humor och charm. Björn Afzelius har alla dessa egenskaper”, apropå ytterligare en oförståelig försäljningsframgång.
På sätt och vis är det som om musikkritikernas dom över artisten delas av Lindberg De Geer i hennes syn på privatpersonen (som efter hand blir mer symbolisk än specifik). För trots att Magnus Krepper är väl så ståtlig som originalet får man aldrig känna eller förstå attraktionskraften hos Johnny Boy, denne populäre grabbhalva här utmätt till regelrätt gubbslem.
Varför så dyrkad, förutom då den nedärvda tron på mannen och myten? Kanske är det just det som är meningen – alla dessa kvinnor förblindade av bara farten – och i så fall den sorgliga lärdomen att dra av pjäsen.
Loading ...
