Att vara Gud. Ett Jättejag. Skapa sin egen berömmelse, vara sin egen (mediala) verklighet, bli sin berättelse. Ta makten, avslöja – och bedra sig själv. Drömma. Författa. Spela teater. Ha orden.
Sätta upp Ett drömspel av August Strindberg, som dramaläraren Rolf vill att hans elever ska göra? Eller om det är författaren Jonas Hassen Khemiri och regissören Sara Giese som manipulerar med Jakob Stefansson som i sin tur styr med sin beskäftiga rollfigur Rolf … ja, så måste det väl vara.
Och att eleverna, det vill säga Gloria Tapias ambivalenta Blanca, David Lennemans MC Hammer-beundrande Idris, Sarah Brobergs pojkflicka Olivia och Hamadi Khemiris outsider Sanoj sedan ska krångla och sätta upp sina egna drömscener. Medan alla ideligen förflyttar sig mellan fiktionslagren, byter roller, leker, bråkar, dansar och punkterar berättelsernas sanningshalt.
Eller handlar det mer om verklighet här? Om Sverige, politik, makt, fördomar, svagheter och om att det faktiskt ÄR jäkligt synd om människorna, när så mycket tycks handla om kompensatoriska liv och språkförbistring. Om att vara ”egocentralistisk” (Idris ord) och jagfixerad.
Det är uppenbart mycket friktion i rörelse i Fem gånger Gud. Ingenting är självklart, allting glider liksom runt, men Sara Giese hänger kreativt på låset. Raffinerar fram essensen ur humorn(!), allvaret och de mer högtidliga anspråken.
Och skådespelarna är som magneter – behärskar, eller för att tala rollkaraktärernas språk, äger scenen. Släpper fram det som gör ont, orden som tynger och skaver. Gör allvar av rädslorna, och omvänt: gör det oroväckande rasande roligt.
En ordmagiker är han, Khemiri. Även för scenen. En Strindberg transkriberad? Vore väl att trassla till det, men bland metanivåerna hamnar jag underbart nog. Och var, om inte på teatern finns det plats för Gud(arna)?
Loading ...
