Författaren Alexander Ahndoril fortsätter att studera stora konstnärer. Efter den uppmärksammade boken Regissören, som handlade om Ingmar Bergman och kom för två år sedan, tar han nu ett snarlikt grepp om gitarrhjälten Jimi Hendrix.
Backstage i en loge utspelas ett panikångestartat kammarspel. Säkert inget ovanligt alls i rockbranschen, för vem har inte stått och trampat surt på en arena och väntat på nån stjärna som inte behagar dyka upp i tid.
I Ahndorils nya pjäs får vi ett tänkbart scenario till varför Hendrix låter sin publik skrika så länge innan han motvilligt går på scenen.
”Frihet är som när bensin brinner” säger stjärnan, som vi alla vet brann för fort och som i pjäsen befinner sej långt inne i dimman och hyfsat nära slutet. Här framställs han av Fredrik Meyer som uppgiven och utbränd. Han pratar om uppväxten med en lillebror och en alkoholiserad mamma, som dör när Jimi bara är nio år. Tragiska reflektioner som onekligen berör, samtidigt som folk flummar runt i logen med knarkigt spöklika röster och samtidigt som managern Mike Jeffrey (spelad av Philip Zandén) tjatar på sin kassako att gå ut och lira. Den depressiva gitarristen framstår i sitt elände som en trotsig, bortskämd unge.
I sitt korta format känns pjäsen som ett fragment eller kanske början till något längre. Å ena sidan är rocklegender alltid intressanta, å andra sidan blir detta ännu en skildring i raden av manliga skaparkriser när Ahndoril nu bara hinner skrapa på ytan till detta levnadsöde.
”Jimi, vad har du för plan”, undar managern. ”Jag ska bara tända en feting, det är min plan Mike”.
Jag blir bara så förbannad på sådana här hopplösa rockstjärneegon. Men hjärtat smälter lika fort när detta voodoo child ber om ursäkt på sitt avväpnande vis: ”I didn’t mean to take up all your sweet time, I’ll give it right back to ya one of these days”.
Loading ...
