Jag äter inte kyckling. Har inte gjort på över 20 år. Jag vet varför. Än mer övertygad om mitt val blir jag när jag ser Gertrud Larssons senaste pjäs med avstamp i verkligheten. Larssons grävande dramatik har nu tagit henne till en skånsk kycklingfarm, där 60 000 kycklingar växer från 40 gram till 2 kg på 35 dagar, där de opassliga tidigt gallras ut och där bara de bästa lever fram till slakten. En livscykel på 35 dagar för kycklingarna. Ett liv i ständig repris för kycklingfarmarna.
På gården Stenlunda bor Monica (Lotti Törnros) och Peter (Anna-Lena Efverman). Skåningar av födsel och ohejdad vana såvitt jag kan höra. De handhar kycklingar enligt devisen födas, gödas, dödas. Gång på gång. Monica drömmer om förändring och som ett brev på posten får hon ett sent telefonsamtal från nattraggaren Anna-Maria Baldi (Helena Sandström), vd för svensk fågel. Monica är utvald. Hon ska bli de lyckliga kycklingarnas blogg-ansikte utåt. En roll hon ikläder sig med entusiasm till maken Peters inte helt odelade förtjusning.
Uppsättningens anslag är som en barnbok – inledningsvis en överskådlig presentation av världen vi ska omfatta och ta avstamp från. I Josefin Hinders och Karin Gilles scenografi går Monica och Peters hem – från säng till tulipanavas – helt i gult, liksom arbetsoverallerna som fungerar som både middagsdress och pyjamas. I denna gula värld går livet på rutin tills det en dag händer något fantastiskt och övernaturligt. Gertrud Larsson använde ett liknande grepp i Försäkringskassefarsen Den flygande handläggaren, där en alltmer frustrerad handläggare förvandlades till superhjälte.
I Världens lyckligaste kycklingar resulterar Monicas och Peter fumlande i sänghalmen (trots full skyddsmundering) i ett mirakel – en födsel av ett udda slag. Och medan mamma Monica tänker på karriären tar Peter sin papparoll på fullaste allvar. Så till den grad att faderskänslorna för den lilla avkomman i gult fjun kullkastar hela hans nuvarande leverne och får honom att påbörja en metamorfos från kycklingbonde till militant vegan.
Larssons berättelse bär på en lättbegriplig sensmoral. Med sagans hjälp får vi på den personliga mikronivån känna/uppleva konsekvenserna av det som händer på makronivå. Idén fungerar i huvudsak bra i praktiken. Anna-Lena Efverman kan som ingen annan ge en seriefigursaktig plastik till sina karaktärer, här framför allt polisongprydde Peter, men också ett par biroller. Lotti Törnros gör Monica med stadiga fötter på jorden och en rusig dröm om den stora världen och minst fifteen minutes of fame i huvudet. Helena Sandström spelar företagsledaren Anna-Maria Baldi med rovdrift och falska leenden.
Hela vägen håller inte Världens lyckligaste kycklingar. Emellanåt kliver regin in i redovisning, men på det hela taget har Gertrud Larsson återigen skapat en rak och lättfattlig satir, en pjäs som behandlar ett tämligen vidrigt tema med särdeles gott humör.
Läs mer i Nummer:
Recension av Den flygande handläggaren, Folkteatern, Gbg
Recension av Den flygande handläggaren, Uppsala stadsteater
Gertrud Larsson – Årets Nummer-Lucia 2011
Gertrud Larsson om teatergruppen Teateretablissemanget och uppsättningen Avd 305
Loading ...
