Det dräller av guldklimpsinfall när Linus Tunström sätter upp Leo Tolstojs klassiska Anna Karenina på Uppsala stadsteater. De finns där i scenografin med den avlövade björkdungen i fonden och allt som kan döljas i ormbunksbuskage. De finns i kostymen som täcker in 1900-talets andra hälft, i ljudet av smockor och en ovanligt välvald hitkavalkad – komplett med finsk tango – och de finns inte minst i skådespeleriet.
Oavsett om man har läst boken, sett filmen eller bara har ett hum om att det finns en Anna Karenina i historien vågar jag påstå att de flesta kan säga att hon dör på slutet. När en historia är välkänd kan man ställa krav på en tolkning, eller ett nytt grepp.
Tunström har haft en hink med guldförutsättningar att arbeta med: en bra ny text, underbara skådespelare. Och han har skapat en första akt som är full av upptåg, rörelse, galenskap och allvar – mycket Tunströmsk på det hela taget.
Det är humor och humör, det är repliker som får mig att fånflina av lycka, och det är roligt på ett bubbelskrattigt vis. Fast vänta – det är ju Anna Karenina. Är det roligt? Bubbelskrattet handlar om att det är enskilda skådespelares komiska talanger som får fritt spelrum.
Och mitt i detta står de allvarliga: Anna Karenina (Bahar Pars), Vronskij (Peter Viitanen) och Karenin (Tobias Hjelm). Anna är alltså gift med Karenin men träffar Vronskij och de inleder ett passionerat förhållande. Sedan finns Annas bror Stepan (David Rangborg), hans hustru Dolly (Maria Sundbom), hennes syster Kitty (Elisabeth Wernesjö) och hennes make Levin (Jakob Hultcrantz Hansson).
Sundbom, Wernesjö och Hultcrantz Hansson är föreställningens riktigt bastanta guldklimpar – jag väntar på dem varje gång de inte är på scenen.
Men själva historien då? Det är ett enkelt händelseförlopp, Anna Karenina är en bok som inte drivs framåt av händelser, och om det nu är så att Tunström har velat komplicera historien om de tre paren, eller belysa dem på nytt måste den här uppsättningen sägas skjuta bredvid mål.
Trots detta är det ändå en scenfest. Men de många guldklimparna smälter aldrig samman till den där jätteguldtackan – och jag saknar ruffighet, en skavande gråsten mitt bland all briljans.
Loading ...
