Barnen ifrån Frostmofjället är i många avseenden det mest svenska vi har i barnboksklassikerväg. Men tänk också ensamkommande flyktingbarns brist på trygghet och ständiga beroende av andra människors välvilja och historien får en helt annan referensram. Lägg därtill den mest förslagna och fåfänga femme fatale-geten det här jordklotet har skådat och det råder ingen tvekan om att Carolina Frändes uppsättning av denna sedelärande berättelse om nödens och spritens offer i 1800-talets Sverige har alla skäl att finnas på repertoaren just nu.
Ändå handlar inte dramatiseringen om att förnya själva berättelsen. Det är fortfarande fem (i boken visserligen sju) fattiga barn från byn Frostmo som har blivit föräldralösa och flyr hemmet för att inte hamna på fattighuset och bli sålda. Hur de med stelfrusna fingrar sliter i snöstormen över fjället för att finna en ny trygghet.
Och visst yr snön på riktigt. Och visst känner man lukten av fuktig vadmal i trasiga paltor och sticket av starrgräs i håliga skor i den här uppsättningen. Men här finns då också en värmekälla som sprider ljus över både scen och salong i form av en hårig rackare med tvivelaktig lukt: Gullspira, tidigare nämnda get som på Skärholmsscenen har uppgraderats till berättelsens epicentrum och konferencier med en Robert Fux i sitt esse.
Redan i foajén möter vi honom iklädd en blandning av 1700-talsklänning och fäbodsdräkt och sen blir han den som med ett lättjefullt bräkande tinar frosten och vänder handlingen från melodram till munter musikdramatik.
Men även resten av ensemblen är lätt att omfamna. Som Peter Perskis rörande storebror Ante, som har påtagit sig rollen som syskonskarans vägledare. Eller Bahareh Razekh Ahmadis hjärtnupna minsting Brita-Kajsa och Lotta Östlin Stenshälls charmerande gubbrollskavalkad. Ingen nämnd, ingen glömd och alla skådespelare spelar dessutom flera olika roller, allt inramat av Jenny Kronbergs uppfinningsrika scenografi – där en hög gröna stolar kan bli en gran och en trappa ett fjäll – och till takterna av Carolina Frändes tonsäkra regitrumma som bjuder på allt från skuggspelsteater till gamla skolaffischer, masker, dockspel och livemusik.
Här blir Barnen ifrån Frostmofjället en utvecklingsroman för scenen där barnens färd också blir en inre resa där de går från klarhet till klarhet. Som insikten att frihet är viktigare än trygghet och familj ett relativt begrepp. För övrigt precis på samma sätt som Farnaz Arbabi för några år sedan framgångsrikt förvandlade Wilhelm Mobergs Utvandrarna till en historia för vår mångkulturella och nynomadiska tid.
Ett enda aber är föreställningslängden på drygt två och en halv timme. För även om målgruppen nio år och uppåt inte riskerar frostskador idag, så får den ålderns sittfläsk en rejäl smäll. Men det tar man så gärna i sällskap av denna charmiga syskonskara från ett väldigt nära förr.
Loading ...
