”När jag växte upp bodde vi nio år i olika hyres- och pensionatsrum innan vi fick egen lägenhet. Att teckna blev ett sätt att stänga dörren om mig, gå in i mitt eget rum.
Fram till tonåren trodde jag att jag skulle bli modetecknare som Kerstin Thorvall, sedan upptäckte jag teatern. När livet varit turbulent har jag tecknat dagbok. Frågat ’hur mår jag i dag?’, och ritat svaret. Även när jag studerar in en roll kommer pennan till pass — eller kritan på griffeltavlan om vi är på landet i vår gamla skola.
Det har väl blivit en tio dagböcker. Inga noga utvalda, får prestationsångest om det är för vackert, tar hellre en risig anteckningsbok.
Till Ivar Lo-Johanssons Kungsgatan på Orionteatern 1999 gjorde jag alla teckningarna i programmet. Det var roligt.
När min dotter Hanna var tio—elva år åt hon frukost utan mig för att jag behövde sova ut efter teatern. Varje kväll ritade jag en hälsning som satt på kylskåpet, en serie om henne och vår katt (är väldigt förtjust i Rocky). Nu är Hanna stor, i höst jobbar vi ihop på Dramaten.”
* Denna text är tidigare publicerad i Tidningen Vi nr 10.2013.
Loading ...
