På sommaren är det obligatoriskt att skratta på teatern, vilket betyder fars och komedi. Sommarspelen innebär därmed också ett närmande mellan underhållningsteatern och den konstnärliga teatern. Ibland från ett oväntat håll, som när buskiskungen Krister Classon sätter upp Strindbergs Hemsöborna på Vallarna i Falkenberg. Det blir överraskande bra, kanske framför allt för att man visar sådan respekt för Bengt Lagerkvists tv-dramatisering. Men också naturligtvis för att Strindbergs text i sig innehåller så mycket bondkomiska dråpligheter med fisar, brännvin och sex. Genrernas lagar gäller dock fortfarande: tragedi slutar med döden, komedi slutar lyckligt, och här gör Madame Flod (Siw Carlsson) uppror mot Strindberg, får inte lunginflammation och går inte genom isen i någon kista.
Ystads Stående Teatersällskap har under en lång följd av år spelat komiska klassiker med ett eget, skånskt commediastuk. I årets uppsättning av Molières Tartuffe har man dock tonat ner kroppskomiken, till förmån för Lars Huldéns smidiga lättflytande uppdatering av alexandrinerna. En sådan omsorg om replikföring och diktion som på Marsvinsholms vackra slottsscen hör man sällan på renommerade institutionsteatrar, och skratten blir faktiskt färre än vanligt och ersätts av moralitet och eftertanke. Den samspelta ensemblen verkar ha genomgått samma utveckling som Molière själv: från den italienska teaterns slapstick till hovkulturens deklamatoriska finesser. Publiken är respektfullt andäktig inför Huldéns genialitet, och klagar inte över den relativa bristen på burleska dråpligheter.
Commediatraditionens verkliga banérförare i Sverige, teaterclownerna i 123 Schtunk, har dock inte bytt stil. Under sommarens varvade föreställningar av Romeo och Julia och Shakespeare – den absoluta sanningen, har publiken bjudits på samma halsbrytande improvisationer och oförskämda häcklande som vanligt. Tårarna sprutar och magmusklerna värker av skratt när Lasse Beischer släpper alla hämningar och kastar sig över den stackars sufflören, med motiveringen att ”med nya moderater vid makten så får man misshandla anställda”. Till allt annat så är 123 Schtunk i sina bästa stunder också politisk teater utan korrekta skyddsnät. Att teatergycklandet har sina rötter i karnevalskulturen, och därmed i maktkritik har de flesta underhållningsteatrar förträngt.
Schtunkarna får dock se upp så att inte deras obligatoriska användande av publiken i föreställningen blir till bindande publikfrieri: snart går väl folk på Schtunks föreställningar med medveten beräkning att bli uppdragna på scen.
Att man inte måste flirta med commedia- och farsstilarna för att spela sommarteater bevisar slutligen Teatrum i Ystad. I uppsättningen av Kristina Lugns Silver star har man med benäget bistånd av malmöitiska Teatr Weimar valt en stiliserad framställning som använder kropp, rörelse och språk på ett sätt som mer påminner om småscenernas experiment än om sommarspelens flabbigheter. Föreställningen i Backagårdens vindruvsdignande växthus blir en intensiv upplevelse, där typiskt lugnska abstrakta lyrismer blandas med underskruvat humoristiska vardagsfraser och symboliserande kroppsspel.
Eftersom det är Kristina Lugns, innehåller stycket om ensamma mammor med ännu ensammare döttrar förstås också tydliga stråk av ironisk melankoli. Såpass sammansatta känslor trodde man nästan var förbjudna i sommarteaterns skrattfyllda värld.
- FAKTA/Omnämnda föreställningar
- Hemsöborna av August Strindberg, dramatisering och regi Lars och
Krister Classon, på Vallarnas friluftsteater i Falkenberg. - Tartuffe – hycklaren av Jean Baptiste Molière, regi Johan Huldt, på
Marsvinsholms slott. - Romeo och Julia av William Shakespeare, regi 123 Schtunk, samt
Shakespeare – den absoluta sanningen, av Roland Heijel och Lasse
Beischer, på Norra Fästningshörnan i Varberg. - Silver star av Kristina Lugn, regi Linda Ritzén, på Backagården i
Löderup.
| ___ | ___ |
|
Loading ...
