Scenen föreställer Thai-Kina-Vietnam-Take-Away-restaurangen Gyllene Draken och lägenheter i samma hus. På ett halvt genomskinligt vitt plastgolv mot vit bakgrund står fem gröna plastpallar. En av kockarna (Alexandra Zetterberg) har en fruktansvärd tandvärk men inga pengar, inga papper och kan inte gå till tandläkaren. En arbetskamrat (Kenneth Risberg) drar ut de onda tänderna med en rörtång. En tand hamnar i en matgästs (Krister Lindgren) sopptallrik.
Schimmelpfennigs detaljerade anvisningar om ålder och kön på ensemblen följs noga i Michael Cockes iscensättning, där skådespelarna spelar flera olika roller. Tillsammans med replikerna, som innehåller sådant som normalt brukar stå i scenanvisningarna, skapar det distans och en sakligt berättande atmosfär. Så småningom accelererar tempot och berättelsen får surrealistiska övertoner som motsvaras av bristen på naturalism i Katrin Brännströms scenografi.
Distanseringen förstärker de fasansfulla händelserna på scenen, där människohandel och papperslösa arbetare konfronteras med den västeuropeiska medelklassens aningslöshet. Men adressaten är övertydlig; publiken ska ta åt sig och lära sig: Asiater är offer för slavarbete. Grymma vita män tar ut sina oförrätter på exploaterade asiatiska kvinnor.
Budskapet är behjärtansvärt, men världsbilden blir aningen enkelspårigt svartvit. Alla kineser är inte oskyldiga offer; alla västerländska män är inte ondskefulla sexdårar. Är till exempel de industriarbetare i Sverige som har blivit arbetslösa sedan deras maskiner flyttats till Kina och vars a-kassa tar slut efter 300 dagar offer eller förtryckare?
Föreställningen är teatermässigt intressant men innehållsmässigt landar den i moderniserad men stum plakatteater. Resultatet blir torftigt. Jag tar inte åt mig och får ingen ökad vilja att förändra världen.
Loading ...
