Det börjar med en olycksbådande manisk xylofon. Oron fortsätter snart i orkesterns alla stämmor. Det finns inget rum för vila i Leoš Janáčeks tragiska opera, männen super och slåss och kvinnorna gruvar sig ständigt. Men ovanpå alltihop spelar violinen ljuva toner ur tjeckisk folkmusik och ömma känslor trevar sig fram trots allt.
Jenufa utspelar sig i en fattig by på den mähriska landsbygen på 1800-talet. Huvudpersonen Jenufa är kär i den vackre unge slarvern Steva och väntar i hemlighet barn med honom. Men hennes religiösa styvmor Klockerskan vägrar låta dem gifta sig förrän Steva har hållt sig nykter i minst ett år. Stevas bror Laca är svartsjuk och skär Jenufa i ansiktet med en kniv. Steva vägrar nu att gifta sig med henne och hon föder barnet i lönndom. För att ge Jenufa en chans till ett bättre liv dödar Klockerskan barnet. Just när Jenufa ska gifta sig med Laca dyker liket efter det dödade barnet upp och Jenufa bryter ihop. Klockerskan erkänner och förs inför rätta. Jenufa och Laca försöker ändå börja ett nytt liv tillsammans.
Regissören Orpha Phelan har valt att flytta fram handlingen till en öststat i mitten av 1900-talet. Det är fortfarande fattigt, men här finns också en kommunistisk utopi om standardiserad lycka. Jenufas trasiga hem är en stor vridbar kub i mitten av scenen. Runt om det isolerade huset skimrar en grå himmel. Det är svårt att se vad ändringen av epok tillför till uppsättningen. Miljön är fortfarande främmande för en nutida svensk och många scener görs ändå gammaldags stereotypa, som de obligatoriska ”skojiga” folkdanserna.
Malmöoperans orkester under Marko Ivanovics ledning spelar försiktigt och känsligt – stundtals lite väl känsligt. Akustiken passar inte riktigt för Janáčeks komplicerade musik. Slingorna skiljs inte ut ordentligt, utan trasslas ihop som en dålig hårförlängning. Det är ett bra sångarlag, med sopranfenomenet Erika Sunnegårdh i titelrollen och hovsångerskan Ingrid Tobiasson som den gamla farmorn.
Framför allt imponerar Gitta-Maria Sjöberg som den plågade Klockerskan. Hon brottas med sin gudstro och rannsakar sig själv – agerar hon för styvdotterns bästa, eller för sitt eget? Hennes fylliga röst bär ovanligt bra i den knepiga akustiken. Den trulige Laca, spelad av Daniel Frank, vinner också i längden, både som person och röstligt.
I första akten försöker Jenufa odla rosmarin, symbolen för lycka, men den vill inte ta sig. Det visar sig att Laca har lagt mask kring rötterna. Så är det i denna historia, de redan plågade människorna gör det ännu svårare för varandra. Det är gripande, med många starka scener och enskilda prestationer, om än som helhet lite för gyttrigt.
Loading ...
