”Skrattet får oss att ta till oss smärtan”. Ungefär så säger de flesta lite djupare teaterpersoner när de ska beskriva humorn i sina föreställningar. Det är en beskrivning av en alldeles särskild sorts humor: kulturhumorn.
Den är egentligen ganska ny. I forna tiders dramatik var humorn väldigt lik den som i dag mest syns på revyscener eller i sketchprogram på tv. Hos Shakespeare och Molière kan det mycket väl vara kul att folk råkar hångla med fel människa eller av misstag slår någon i huvudet. Eftersom deras pjäser skrev för så väldigt länge sedan är de per definition kultur och då är det okej att skratta åt sådant som om det hade varit nyskrivet skulle ha anklagats för att vara banalt (= alltför enkelt).
Annars fnissas det i de ”fina” salongerna åt två sorters roligheter:
1) Inom talteater: Fruktansvärda, elaka människor som gör varandra väldigt illa i replikskiften som: ”Du är en jävla fitta” ”Ja, och tur är väl det, annars skulle du ju inte kunna knulla mig.” Det är kul.
2) Inom rörelsebaserad scenkonst: Små subtila rörelser som antyder att två dansare har en särskild relation till varandra. Här handlar det om att något ganska vanligt och vardagligt kommer in som en chock i en abstrakt och upphöjd värld. För den ovane dansbesökaren kan det framstå som obegripligt varför en hel salong fnissar loss åt en liten vink bakåt eller huvudkast åt sidan, men skratta bara med. Det är kul.
Den här sortens ”oj hoppsan vad vanligt det blev mitt i det upphöjda”-humorn kan förekomma även inom talteatern, främst på fina scener som Dramaten där en simpel liten sexanspelning kan få en hel salong att explodera.
Loading ...
