Önskekonsert är med sin lilla publik i samma rum en ”in-yer-face”-teater* i ordet bemärkelse. Hur vill du själv beskriva den?
– Det är en berättelse om en människas ensamhet som man kan känna igen sig i även om man har andra omkring sig. Ensamheten kan ju vara olika plågsam för olika människor.
– På ett sätt slutar den tragiskt, men den handlar ändå om en människa som lever och som kan känna glädje, en humor som också är en öppning för publiken. Det roliga med den här föreställningen är att det finns så mycket utrymme just för publiken att fylla i med sitt egna liv eftersom den är stum.
Den spelas i lägenheter som Riksteatern har ordnat lokalt på varje ort du kommer till. Blir det inte desorienterande som skådespelare att hela tiden byta miljö?
– Kanske, men det är också roligt och spännande att få leka med förutsättningarna: hur ser det ut om rummet är kvadratiskt, vad händer då? Allt som kan vara en störning är för mig en utmaning.
Det får inte rum så många åskådare.
– Nej, men om man bara kan nå 30 personer på en kväll, så känns det fantastiskt för en skådespelare.
Du är ju väldigt utlämnad eftersom publiken sitter så tätt inpå dig i rummet. Vad är din värsta farhåga något som bara inte får hända när du spelar?
– Det skulle vara om en människa blir oerhört drabbad, så att man måste avbryta föreställningen. Men jag tror inte det kommer att hända, för den osynliga gränsen finns där som ändå visar på att det är teater du ser och inte verkligheten. Men visst, allt kan hända, men just i den här föreställningen fungerar det ändå att spela. Om en glödlampa går, så kan det bara bli en del av föreställningen. Som skådespelare är det en utmaning att ständigt befinna sig i ett riskmoment.
Men blir det inte ensamt att turnera med den i höst? Ni blir ju inte så många som kan slå ihjäl ett par nattliga timmar vid korvkiosken i Gnosjö efter föreställningen.
– Nej, jag tycker att det ska bli jättekul att turnera! Som skådespelare vill man ha kontakt. Inte som privatperson, men som sin roll. Och man får verkligen större kontakt med publiken i en sån här föreställning. I och med att den är ordlös, så kan den också appellera till så många, oavsett språk och annat.
Hur har responsen varit på de publikgenomdrag som du har kört inför premiären?
– Väldigt bra, en del i publiken har blivit mycket tagna och vill prata efteråt. Det beror nog på att den är så nära, att publiken ser varenda detalj.
Kommer ni att ha arrangerade frågestunder i samband varje föreställning?
– Ja, både jag och personer som finns lokalt på orten, exempelvis psykologer, kommer att finnas tillgängliga för samtal efteråt.
Du verkar vara väldigt entusiastisk inför att spela teater så här nära publiken. Kan du tänka dig liknande projekt i framtiden?
– Absolut, det är ju jättespännande. Ofta kan man göra nära teater på andra sätt, som i klassrum. Men det roliga här är att det finns en sådan tydlig gräns mellan vad som är just teater och inte.
Loading ...
