En litteraturvetenskaplig avhandling om Strindberg är på gång, samtidigt hinner Hanif Sabzevari vara musikproducent och textförfattare, själv spela i band, skriva skönlitteratur, regissera film, vara kulturskribent – och nu dessutom bli teaterregissör.
Hur hinner du med allt, människa?
– Haha! Jag är bara ingen slappa-människa, jag gillar inte att dega framför tv:n. Jag gillar att nå mål som jag har satt upp. Jag är väl sjukt disciplinerad antar jag. Eller så är jag bara rastlös.
Du har sysslat med feminism i film och dramatik och din kommande avhandling handlar om August Strindbergs enaktare. Varför välja Fadren och inte till exempel Den starkare?
– Ja, det vore väl logiskt att jag skulle göra det. Men Fadren skrevs ju som ett inlägg i hela kvinnodebatten och idag kan man lika gärna se den ur kvinnans eller barnets perspektiv. För mig handlar Fadren om att alla är illa ute. Det är som med politik – till slut har man grottat runt i problemen och hamnat i en on cirkel och där springer man utan att lösa någonting. Ärligt talat, det finns ett tema som aldrig verkar försvinna ur svensk dramatik: kärnfamiljens förfall. Jag har faktiskt svårt att se vad Lars Norén tillför den problematiken efter Strindberg.
Varför är incest ett av de slagord du valt för uppsättningen?
– Om man skulle nämna incest vid ett middagsbord garanterar jag att det skulle bli tyst, och den tystnaden är skyldig på något vis. Samtidigt talar man om andra helt groteska saker som 11 september. Jag menar att ordet incest inte bara handlar om ett konkret sexuellt övergrepp, och hos Strindberg finns incesten – om man skalar av allt det yttre – alltid kvar längst in i den meningen att alla suger ut och utnyttjar varandra.
Vad är det med Strindberg egentligen?
– Han är så jäkla mycket. Arg, snäll, avskyvärd, genial och banal, allt på en gång. Jag ser mycket teater och det är någonting med honom som gör att man inte tröttnar. Han är så exakt och effektiv. Han har en spontanitet som Henrik Ibsen saknar. Hos Ibsen är allting uträknat från början, det är det inte hos Strindberg.
Slutligen: varför ska man komma och se din uppsättning av Fadren?
– Framför allt ska man se den för att alla borde gå mer på fria gruppers och amatörteatrars föreställningar. Om man har Mikael Persbrandt i en roll så blir alla andra bifigurer, publiken kommer för att se stjärnan. Men man ska inte stirra sig blind på namn och stjärnstatus, och svensk teater och film har gått på tomgång. Det är som med Hugh Grant – man vet vad man får om man har till exempel Persbrandt i en roll. Jag har försökt jämna ut huvudroller och biroller.
FAKTA
Fadren har premiär på fredag, 7 mars, på Scen Hagagatan 48 i Stockholm.
Loading ...
