Fördjupning [2006-03-13]

Hallå där Staffan Westerberg…

INTERVJU. Staffan Westerberg gör teater i barndomsstaden Luleå. Igen. Senast var 2001 och föreställningen hette Pite 5 5. Den här gången heter showen Storgatan och är ett teaterspektakel fullt av kostymer, kristallkronor, musik och middag för publiken. I samband med produktionen görs också den allra första dokumentärfilmen om Westerberg.    Frilansjournalisten Regine Nordström har pratat med kultikonen.

Av Pite 5 5 blev jag riktigt uppsnurrad. Blir jag det nu igen? För mig är en Storgata så rak.
   – Jag tror det. Det finns ju sidogator. Intellektuell – det ska man nog inte vara varken på scenen eller i publiken i den här föreställningen. Däremot medkännande och ha humor. I Storgatan fortsätter jag linjen från Pite 5 5 och berättar om mitt eget liv nu när döden närmar sig. Det är egna minnen blandat med underbart udda existenser som befolkat Storgatan i Luleå. Pjäsen, som är en berg- och dalbana eller en centrifug – det är ju min teaterestetik att publiken aldrig ska vara säker – innehåller massor med igenkännanden.

Du har kallat föreställningen en ”Las Vegas show i Luleåtappning”, vad betyder det?
   – Det är en ytlig slogan, ett reklamtrick. Men… Vi ljussätter som den värsta musikal, Luleåtappning det är att vi får vara töntiga, det är clowneriet, att vi får göra bort oss. Det är inget ytligt med att vara töntig. Showen handlar om min studentexamen. Den är ett möte mellan den unga studenten och mig nu och där finns många mörka stråk. Avundsjuka. Mot den unge som är nyfiken och med förstoringsglas vill syna det som finns bakom dekoren. Men Jens Nilsson, som gör mig som ung, svänger också om och blir Rosa Pantern. Det är döden.
Jag tror aldrig jag varit så utlämnande som i Storgatan.

Teatermannen Westerberg har inga epigoner. Hur är det med Storgatan, kan den spelas någon annanstans än i Luleå?
   – Nej. Den kan inte göras någon annanstans. Sedan finns det förstås eviga frågor i den och jag hoppas att den är allmängiltig. Men Storgatan är gjord här. Det är här och nu och aldrig mer.

DEN SOM SUKTAR EFTER STAFFAN WESTERBERG men inte har möjlighet att ta sig till Luleå får ändå snart chans att se honom. Under produktionen av Storgatan görs en dokumentärfilm om teatermannen Staffan Westerberg.

Hur är det att arbeta med ett filmteam i hälarna?
   – Det är första gången för mig. Det har inte gjort något. Det har snarare tvärtom inneburit en förhöjning, varit häftigt att bli filmad. Fotografen (Dan Jåma) har smugit med som en panter. Vi har skitit i kameran.

Regine Nordström

Share/Bookmark
Tyck till!

Så här tycker Nummers läsare