Du går ut Dramatiska institutets (DI) regilinje och har valt att sätta upp Häxjakten som slutproduktion. Vad är det som är så bra med den?
– Själva huvudtemat tilltalar mig mycket; känslan av att befinna sig i en situation i ett samhälle där man upplever sig som ensam om att tänka, tycka och känna om något – och samtidigt stå för det. Man är en del arv, en del miljö och så något tredje. Ett slags jag, ett själv som skapar dig som människa, men när man befinner sig i en förljugen situation – politisk, i ett hemförhållande eller i skolan – blir det svårt att göra den rösten hörd när man samtidigt är en produkt av kollektivet.
Vari ligger utmaningen med Häxjakten som regissör?
– Att den är på liv och död i nästan varje scen – och för nästan alla karaktärer. Det är en extrem pjäs på det sättet. Det är en otrolig utmaning att gå in i det allvaret på riktigt utan att bli patetisk och att gestalta det inre rummet, kampen som pågår i varje människa. Dessutom att iscensätta en så stor textmassa (2.30 min. inkl. paus, red:s anm.). Också är det ett stort team att hålla reda på och en kraftig form – samtidigt som jag har velat göra något riktigt enkelt.
Ni får sätta upp era slutproduktioner hos de fria teatergrupperna till skillnad från tidigare årskullar regielever från DI som har fått vara på de stora institutionsteatrarna. Vad tycker du om det?
– För min del resulterade det i att vi (Häxjaktens ensemble, red:s anm.) har startat en egen grupp, Teater Splendid, bara för att kunna sätta upp Häxjakten. Sedan har vi hyrt in oss på Pipersgatan 4 med hjälp av bidrag från DI. Vi får inte heller någon lön, vilket de som har varit på institutionsteatrarna ibland har fått. Sedan har det förstås inneburit otroligt mycket jobb som har tagit kraft från det konstnärliga. Men den positiva kraften är att står man för allt själv, så ansvarar man också för allt.
DI:s regiutbildning är drygt 4 år lång och lär vara Sveriges dyraste. Har det varit en bra studietid?
– Den har gett mig konkreta verktyg och en gedigen inblick i processen hur en föreställning går till. Det är bra att den är så praktiskt orienterad och att vi elever har fått ta ett helhetsansvar med produktionerna och även har samarbetat med andra elever på skolan. På så sätt har vi lärt känna varandra väldigt bra, vilket skapar ett bra kontaktnät redan från start, men för regiutbildningen i sig saknar jag en större helhetshållen, pedagogisk linje.
Vad är det annars för skola som gäller, vad har ni haft för förebilder beträffande regissörer och länder?
– Faktiskt inga, vilket känns väldigt befriande. På 70-talet hade det nog varit annorlunda. Men idag är vi mer individualistiska – på gott och ont.
Hur ser du på framtiden som teaterregissör?
– Regiyrket är väldigt ensamt, så jag kommer nog att söka efter sammanhang där man kan bygga upp något tillsammans: dramaturger, skådespelare, ljussättare med flera. Jag känner mig inte så lockad av att åka nio veckor till Jönköping och sedan Borås i egenskap av ett slags projektarbetare med ständigt nya medarbetare. Jag önskar att man istället kan hitta projekt som löper över flera år. Om man verkligen ska fördjupa sig kan man inte bara dimpa ner på en plats. Det ser jag mörkt på.
Och teaterns framtid i stort?
– Jag är förvånad över att så många ändå går på teater. En föreställning är ju ett arbete även för publiken, men det är ockå det som är styrkan. På teatern kan publiken, till skillnad från film, verkligen känna hur verket har gått till. Sedan ligger det något smärtsamt ljuvligt över att man bygger upp något som sedan raseras, som födelse och död. Det ligger något hederligt i detta. Jag är helt enkelt stolt över mitt yrke!
Loading ...
